Jag blev hemma heeela veckan, ska inte till jobbet i morgon heller. Börjar tro att jag har lite känning av utbrändhet, börjar må illa bara jag tänker på jobbet och det är inte ett bra tecken. Hände något liknande då jag flyttade ner till Stockholm på mitt första jobb som lärare. Det var en jobbig klass för mig som då inte hade jobbat så många år ( ca 4år) som lärare och absolut inte hade erfarenhet eller haft den här typen av problem någonsin tidigare i de klasser jag hade jobbat i där uppe i Piteå. Och då hade jag jobbat mest i mellanstadiet och väldigt mycket på högstadiet. Där det även kan vara tufft trots att det är där uppe.
På den skolan i Stockholm jag började jobba i hade de en väldigt duktig kurator som även vi lärare kunde nyttja och gå till då vi hade det jobbigt i klasserna. Min klass gick hos henne gruppvis. De hade mycket att bearbeta och hon gav mig många tips om hur jag kunde jobba med det i klassen, oftast gjorde vi övningarna med gruppen hos henne en gång innan vi gjorde det själva i klassen. Super måste jag säga att det var.
Då var jag ännu gift och pendlade varannan vecka hem till Piteå som också kanske var en bidragande orsak till min stressade tillvaro som inte blev bättre av att klassen sedan också hörde till den jobbigaste klassen på skolan. Måste poängtera att de inte bara var tillsammans med mig de var jobbiga. De hade slitit ut tre lärare före mig. Två hade slutat på skolan, en vad jag vet just på grund av klassen. En jobbade kvar på skolan fast i en annan klass och med lite andra åtaganden.
Jag kommer ihåg att efter sportlovet som jag hade spenderat uppöver hemma med min familj började jag plötsligt må så illa där jag satt på flyget ner till Stockholm då jag tänkte på att jag nästa dag skulle till jobbet. Tur att de hade dessa små papperspåsar för jag var tvungen att sitta med den hela vägen. Jag spydde inte men känslan av att det skulle komma upp när som helst hade jag hela tiden. Flygvärdinnorna kretsade kring mig som flugor och frågade flera gånger hur det var med mig.
Tala om känslan då jag äntligen var hemma i min lägenhet, nog för att jag fick ropa på ulrik, men jag var hemma i min egen toalett. Var förstås tvungen att ringa och sjukanmäla mig till skolan dagen därpå.
Då jag återkom till skolan pratade jag med kuratorn och hon trodde inte riktigt på det där med magsjuka. Hon sa att jag helt enkelt hade visat symptom på att "gå in i väggen" och tyckte att jag skulle ta de tecknen på allvar. Vi hade några givande samtal och jag fick ta det lite lugnt. Jag överlevde resten av terminen utan att bli sjuk något mer. Och det måste jag säga att det berodde nog mycket på dessa samtal med kuratorn men även på alla dessa underbara kollegor jag hade där som verkligen ställde upp och gjorde tillvaron lite lättare.
Nu har jag ju jobbat en hel del år inom skolan och har haft en hel del tuffa klasser, många klasser många gånger tuffare än den här första klassen jag hade, så jag borde väl vara van. Eller?
Ha det!
Kram 💞
1 kommentarer
Gunsan
01 May 2017 00:06
Du måste vara rädd om dej. Man kan aldrig bli van med såna saker...o gå in i väggen är lätt i dagens samhälle.
Jag tycker verkligen du borde gå t läkare, innan det brakar ihop ordentligt.
Jag har vänner som gått in i väggen o det har tagit dom hårt o det är inte över s a s så lätt. Läste nånstans att om en går in i väggen så kan det ta 7 år att komma tbx :-/
Är orolig för dej.
Kram <3
Kommentera