Typiskt!! Med den stundande höstledigheten strax bakom knuten så blir jag sjuk!!! I morgon kommer jag inte att kunna ta mig till jobbet eller rättare sagt så bör jag inte ta mig dit hur mycket jag än skulle vilja.
 
Hela j*la natten har jag haft så infernaliskt ont i magen och som om det inte skulle räcka så har jag även fått ropa på Ulrik några gånger. Inte första gången jag säger det och säkert inte den sista (fast jag nu hoppas på det) och det är att jag tycker så fruktansvärt j*la synd om mig själv sådana här gånger. Hatar att ropa på Ulrik och försöker hålla mig in i det sista och sedan gråter jag som ett litet barn och självömkandet är total.
 
Att vara singel sådana här gånger ligger det mesta på plussidan:
+ toaletten helt för mig själv
+ jag kan ligga och tycka synd om mig utan att någon hurtigt försöker övertyga mig om att det snart går över (det vet jag ju!)
+ jag kan oja mig hur mycket jag vill både högt och ljudligt ( tycker själv att det hjälper lite granna) 
+ jag kan kliva upp ur och ner i sängen hur många gånger som helst utan att vara rädd för att störa någon annan
 
Vad finns då på minussidan? Hmm ... Fick verkligen tänka så det riktigt knakade i hjärnan för att hitta något som verkligen är minus och det var det här jag kom fram till:
- jag är ensam om att tycka synd om mig själv
- om jag glömt att ta in en ny toapappersrulle så finns det ingen annan som kan hämta en åt mig
 
Finns väl inget mer att tillägga ☺️😳
 
Nu ska jag krypa ner i sängen en liten stund till och försöka sova igen det jag missade i natt. Håller tummarna för att magen ska lugna ned sig.
 
Ha det! 
 
Kram 💞
 
 
Försöker, men inte lätt då huvudet hänger över toaletten 😕
 
De här senaste fyra veckorna har jag varit otroligt trött. Svårt att förklara men tröttheten har rent ut sagt gjort ont. Då jag har gått hem har kroppen värkt av trötthet och det har känts som om man inte ska klara av att ta sig hem. När jag sedan har klivit in genom dörren har jag bara haft i tanken " säng sova säng!!!"  och bara tanken på att man ska upp på jobb nästa morgon har bara känts oövervinneligt.
 
Faktum är att jag har flera gånger under de senaste veckorna gått och lagt mig, beroende på när jag kommit hem men ungefär vid halvåtta-åtta tiden! Jag har bara fikat lite och knappt kunnat hålla ögonen öppna under den tiden och ändå så har jag varit så trött på morgonen och inte riktigt förstått vad det är som har fört ett sånt infernaliskt oljud på morgonen då väckarklockan har ringt. 
 
Men nu, äntligen! Snart går vi lärare på ledighet. Eleverna har redan gått på höstlov. Vi lärare har tre dagar kvar att jobba. Det har varit några intensiva och tunga veckor med långa dagar på grund av utvecklingssamtal, dokumentation, komplettering av dessa, möten och andra saker. Vissa saker beror på att de dykt upp tack vare eller på grund av samtalen. Sedan är det alltid så att både elever och pedagoger börjar känna sig slitna och längta efter lite lov.
 
Jag måste säga att jag tycker det är lite idiotiskt att vi lärare ska arbeta några dagar under höstlovet. Det enda lovet under hela hösttreminen!!! Den enda chansen att få hämta andan efter en lång hösttermin med exceptionellt mycket tid på skolan (som alltid!). Det är absolut inte ett" åtta till fem jobb" om nu någon trodde det. Jag måste säga att jag är full av beundran för de lärare som har egna barn. Hur orkar och klarar de av jobbet undrar jag som lever som singel med utflugna barn?!
 
Dessa studiedagar borde kunna läggas ut på sportlovet eller under någon annan tid på läsåret. Pratade med en äldre lärare som hade arbetat massor av år, även innan skolorna blev kommunaliserade. Hon berättade att tidigare var lärarna lediga alla lov!!! Vad hände med den ledigheten?
 
Nu ska jag strax till tvättstugan och sedan röja upp i lägenheten sedan får jag se om jag hinner få mig en promenad i det vackra vädret. 
 
Ha det!
 
Kram 💞
 
 
 
Om min skrivklåda har väckts? Nja inte direkt men kom på att jag måste få skriva av mig lite av det jag gått och funderat och retat upp mig på under en tid. Som de flesta vet som kontinuerligt läser min blogg fick jag efter mycken möda min fd sambo ut ur min lägenhet. Av det lärde jag mig en ordentlig läxa, att aldrig släppa in en man innanför min dörr, i vart fall inte låta honom flytta in. 
 
Det börjar vara länge sedan detta hände, nästan ett och ett halvt år har det gått, men rädslan för att återigen träffa en man som han finns fortfarande inom mig. Visst kan jag ibland längta efter någon, någon att känna samhörighet med. Längtan efter att ha någon som möter mig vid dörren med en kram, frågar om hur min dag har varit då  jag kommer hem efter en lång dag på jobbet. Den längtan kan vara ganska så intensiv ibland, tills jag kommer på mig med att tänka på hur det var med Gary och då ryser jag till och tycker att jag nog har det bra som det är. 
 
Jag brukar vara in då och då på några datingsajter. Jag hoppas ju trots allt att han med stort H en dag ska uppenbara sig för mig. Har ibland suttit och chattat med några män, men det är som samma sak vareviga gång "Vad gör du ikväll? Eller  "Vad ska du hitta på att göra ikväll?"  En fråga som det inte finns något annat svar än "gå och sova" den tiden på dygnet. Då får man till svar "Aha, du ska jobba i morgon?"  Och så klickar de ner sig. Vad ska man säga om det?  Eller så de som hårdraggar "Skulle inte du kunna komma och hålla mig sällskap i natt?" eller en sådan där svarsreplik på det då man säger att man ska jobba i morgon och ska gå och lägga sig "...och du håller väl händerna på täcket ( med en blinkande smiley)". Då kommer jag ihåg varför jag föll för Gary, för han var faktiskt intressant att chatta med. Och det om något är ju faktiskt skrämmande. Hur fasiken ska man veta att det är någon vettig person på andra sidan skärmen!!!
 
Ibland har de skrivit en liten presentation om vem de är eller vad de söker efter på datingsajterna. Jag tror inte att jag har gjort det, vet faktiskt inte säkert. Men hur som haver, då jag sist fick ett meddelande om att en man var intresserad ( vilket jag får via mail) så hade jag inte varit ut på ett tag och bestämde mig för att kolla in honom. Läste hans presentation och tänkte för mig själv att han kan väl ingen vettig kvinna vilja svara på. Varför? Han presenterade sig som en man som hade allt, utseende etc etc. som sökte kvinnor med bra utseende och att de måste vara slanka och inte väga över 55kg. Han ställde även frågan om han var tillräckligt tydlig och hade lagt till att inga fettsäckar skulle göra sig besväret för sådana hade han inget intresse av. 
 
Om jag så hade tillhört den kategori av kvinnor han sökte efter skulle jag ALDRIG ha svarat på det, men nu hör jag inte till den och ignorerade den, men har gått och tänkt på den ett tag. Visst får han väl söka efter det han vill, men måste man skriva på det sättet. Det måste väl ändå finnas andra sätt att uttrycka sig på än på det här nedvärderande sättet. 
 
Men nu har jag skrivit om det och ska släppa det. Det brukar fungera för mig. Och jag ska nog inte besöka några datingsajter på ett tag. Ska använda min energi på andra saker. 
 
Ha det!
 
Kram 💞