Fy vilket väder det har varit både igår och i natt. Stormat som bara den har det gjort precis hela gårdagen och i natt både storm och regn. Jag stod beredd att hämta in saker från min balkong igår då det friskade i som värst, för ibland lät det precis som om allt skulle lyfta och flyga iväg. Det är fortsatt blåsigt ute ännu men jag tror ändå att det har lugnat ned sig betydligt nu och så verkar solen kika fram försiktigt.  Har man tur kan det bli en riktigt fin dag idag.



Det är inte riktigt lika stormigt som det var den gången då jag och min familj bodde i Ystad nere i Skåne, långt därifrån. Då flög det tegelpannor från grannhuset mitt emot. Jag kommer i håg att mamma tjatade på mig och mina systrar att vi inte fick stå där i fönstret ifall någon tegelpanna skulle komma inflygande genom fönstret. Det flög även en massa annan bråte utefter vägarna och på torget och träd hade fallit som "plockepinn".

Fast vi bodde i ett hyreshus så kunde vi känna hur vinden ven runt huset och tog tag i taket. Jag kommer ihåg hur jag fantiserade att huset helt plötsligt skulle flyga iväg och hamna i något annat land. Jag var åtta år och hade väldigt bra fantasi och älskade "Trollkarlen från OZ".

Se hela bildenVårt hus stod vid ett torg, där det normalt alltid var torghandel på dagarna och massor med folk på kvällarna som strosade omkring eller bara satt på de parkbänkar som fanns uppställda. I huset som vi bodde i fanns det även en ölpub i källaren, tror att det var därför det alltid var så mycket folk på torget kvällstid.

Men nu när det stormade så var det alldeles ödsligt, inte en endaste människa fanns på torget och  jag minns att jag tyckte det var lite otäckt. Jag fantiserade mycket om vad som kunde ha hänt med alla människorna. Jag hade ju nyligen smygtittat på en film mamma hade sett på TV:n, som handlade om utomjordingar som tog över människorna medan de sov, så ni kan ju tänka er vilka fantasier jag hade.

Min mamma ville att jag skulle vara uppe med henne då mina småsyskon gick och lade sig för natten och det gjorde jag mer än gärna. Hennes man hade en flyttfirma så han var ute på jobb just då men det gjorde inget för mig. Jag tyckte det skulle bara vara mysigt att ha mamma aldeles för mig själv och så kände jag mig jätteviktig eftersom mamma var betydligt mer rädd för stormen än vad jag var. Jag hade väl inte mer förstånd till det antar jag.

Jag kommer ihåg att telefonen den ringde och ringde nästan hela kvällen och det var aldrig någon där då vi lyfte på luren. Till slut drog min mamma ur sladden, rädd för att det till slut annars skulle väcka mina småsyskon som då låg och sov.

Se hela bildenVi satt och myste i köket, mamma och jag. Mamma hade gjort varm chokladdryck och några smörgåsar till oss och jag kommer ihåg att det var så lugnt och skönt där vi satt och pratade fastän vinden ven för fullt där utanför vårt fönster. Det var verkligen en känsla av trygghet som jag blir varm av ännu idag av att tänka på.

Helt plötsligt small det till och någonting i glas kraschade i vardagsrummet. Mamma och jag sprang dit med hjärtat i halsgropen. Vi trodde att nu hade en takpanna åkt in genom fönsterrutan. Men som tur var det inte det. Det var taklampan som hade rasat ned och den hade fem glaskupor och alla hade gått i kras. Det minns jag att jag blev väldigt ledsen för, därför att jag hade alltid tyckt att den var så vacker. Kommer ihåg att mamma tröstade mig med att det skulle säkert finnas nya kupor att köpa till den, men vad jag minns blev den aldrig någonsin mer använd.

Se hela bildenDagen efter och någon dag till efter stormen fick vi ledigt från skolan och då passade jag och ett par kompisar till mig att utforska stan och se vad som hänt under stormen. På många ställen var gator avstängda på grund av rasrisk av tegelpannor och överallt låg det massor av träd omkullvälta. Vid en av lekplatsena vi brukade vara till och leka på och som låg ganska nära havet låg det massor av träd över lekställningarna. Där hade även jättestora ekar som hade stått utefter en allé rasat omkull och samtidigt rivit upp en massa asfalt. I bokskogen där vi brukade vara och leka hade en massa träd också fallit omkull, nästan inget var som vanligt. Men spännande hade vi barn då vi var ute på vår utforskarfärd.

Eftersom jag var så ung då har jag som aldrig riktigt haft koll på riktigt när eller hur mycket det egentligen blåste den dagen och natten. Men då jag blev äldre tog jag reda på lite mer fakta om den stormen. 

Se hela bildenOrkanen Lena är vad den stormen kallas och gick över de mellersta och sydligaste delarna av Sverige den 17 oktober 1967 och räknas till en av de svåraste stormarna under 1900-talet. Stora bokskogar hade blåst omkull både i Blekinge och Skåne och man hade mätt vindhastigheter upp till 40 m/sek och skogen som hade blåst omkull beräknades motsvara fem årsaverkningar. 

Vad jag vet har jag aldrig någonsin efter det varit så nära eller kan man kanske uttrycka det varit mitt i en orkan som jag var då. Och det här med att telefonen ringde i ett den där kvällen hade kanske inte egentligen med stormen att göra, men min mamma ringde och felanmälde detta. Då de kom för att titta vad som var fel, visade det sig att grannen i lägenheten bredvid tjuvkopplat sin telefon till vår. Det fanns en lucka i trapphuset och kunde man sin sak var det lätt ordnat med det. Vi får väl säga att det kanske var tack vare stormen det kom fram, annars "vete gudarna"...
Det finns och kommer nog alltid att finnas "snikna" människor.

Ha det så trevligt i helgen.
Nu tittade solen fram ordentligt här, så nu ska jag passa på att lapa lite sol!

Kram ♥
Jag kommer ihåg då jag var i tonåren, då skrev jag massor av dikter som så många i den åldern gjorde och säkert forfarande gör. Det blev mycket om hjärta och smärta, för då gick man ju ofta och var antingen fruktansvärt förälskad i någon som inte besvarade de känslor man hade eller så var man tillsammans med någon man var upp över öronen kär i. Oftast var det tyvärr av det obesvarade slaget. Men många gånger handlade dikterna också om hur man såg på omvärldens inskränkthet och intolerans mot oss unga. Ifrågasatte sin egen existens och även döden var ämnen som man med hjälp av dikten fick ord att uttrycka sig. Jag tyckte att det många gånger var lättare att med hjälp av dikten säga vad man tyckte och tänkte. 

Varför jag kom på det här just nu var för att jag hittade ett häfte med en massa dikter jag skrev då jag var ung. Många av dem får mig att skratta till, så brådmogen man var och det är inget jag idag någonsin skulle publicera. Men några är faktiskt riktigt bra. Dem ska jag bara läsa för mitt eget höga nöjes skull.

Kom och tänka på en dikt jag läste en gång för en klass ur boken "Barnens versbok" för att inspirera och faktiskt visa på att en dikt kan handla om precis vad som helst. Måste ju bara säga att jag älskar att använda just dikter och diktskrivning i min undervisning och tar alla tillfällen i akt att använda det.



Alltför många dikter finns inte

Dikten kan komma smygande
smygande som en katt med svart nos
eller PLÖTSLIGT
som en vattendroppe från en klarblå himmel
eller VRÅÅÅLANDE
som en raggarbil på järnvägsgatan
eller försiktigt
som en liten, ynklig kyckling
fram ur äggskalet, yrvaken
bländad av det starka ljuset

Och det händer faktiskt
att någon i gräsgröna kläder
kommer fram till dig på gatan
och säger:
"Goddag, får det lov att vara en dikt idag?
Vi har såna som är större än världen
och mindre än en myras hjärta!"

- Du, ja just du, som bor i ett hus
som står ute på natten,
du kan själv göra dig en dikt!
Först spikar du ihop ett bord
av friska brädor som luktar skog
och en stol att sitta på
när du skriver din dikt.

Av fåret får du
grått, mjukt ullgarn
att sticka varma sockor av
för när man skriver dikt
ska man inte frysa om fötterna!
Penna, papper -
det är bara att sätta igång,
det är endast du
som kan skriva din dikt!

Det finns så många dikter
att upptäcka,
dikter som ännu inte är skrivna.
De gömmer sig lite överallt:
i verktygslådan bland skruv oh spik,
mejslar och hammare - där har
en liten oljig dikt krupit ihop
som en fjärilslarv av järn.
Eller i linneskåpet,
bland alla lakan och örngott
som luktar vitt,
där finns
- nästan osynlig för ögat -
en vit fjäder att skriva med
om fred på jorden
och frihet åt de fängslade ...
Ja, till och med
i det nybakade brödet
som du äter
finns små dikter gömda, glömda,
de sjunger tyst för sig själv
när de hamnat i magen.
Men:

Alltför många dikter
har ingenstans att bo.
Ingen vill ta hand om dem,
ge dem ord att äta,
rim att sova i,
vackra vokaler att leka med
när kvällen kommer.
Alltför många dikter
måste bo i papperskorgar,
övergivna som utblommade vitsippor.
De vill vara tillsammans med dig,
dikterna.
De vill ligga i din ficka,
känna just din värme,
lyssna till din röst
när du talar,
skrattar, gråter.
De vill bli skrivna av din penna,
de vill bli lästa av dina ögon.
Och när det regnar
vill de bli lika våta
som du!                  

// Bengt Berg


Ha en bra dag!

Kram♥


I natt har jag inte sovit så bra. Vaknade minst hundra gånger! Det resulterade i att det inte är så länge sedan jag steg upp. Kvart i elva var klockan och jag var tvungen att titta på klockan ett flertal gånger innan jag insåg att klockan faktiskt var så mycket. Det känns som om att jag har skumgummi i både huvud och kropp. Får nog ta och vila mig en stund senare under dagen, för fastän jag har sovit så länge känner jag mig långtifrån utvilad.

Mina oroliga drömmar i natt ser jag som ett uppdämt behov av att skriva av mig mina känslor, vilket jag inte gjort på ett bra tag. Tror också att det är så att jag mer och mer börjar känna mig väldigt frustrerad och fruktansvärt besviken av vissa vuxnas beteende. Men det kommer jag inte att skriva om här och nu, får lösa det på annat sätt. Tycker nog att jag skrivit tillräckligt om sådant här tidigare, att det får räcka för ett bra tag. 

Jag tror även att vädret har en stor påverkan på det hur man känner sig. Man kan ju inte säga att det den senaste tiden har varit det bästa sommarvädret med regn och blåst och vissa dagar även åska som jag desutom avskyr. Den här sommaren kommer nog definitivt att gå till historien som en av de värsta somrar jag varit med om av många fler orsaker än bara vädret.

Har försökt att minnas något roligt eller något spännande från tidigare somrar och kom och tänka på då barnen var yngre och vi tillbringade många somrar i stugan som ligger strax utanför Malå. Där brukade vi vara så mycket som vi bara kunde, både semestrar och många sommarhelger. Då brukade vi ta som vana att åka till Lycksele djurpark som kom att bli ett återkommande nöje varje sommar under massor av år. Vi var några familjer som åkte dit och gjorde en heldag med våra barn. Där fanns så mycket annat att göra än att bara titta på djur, fastän det var det som var det mest spännande, för där hände det alltid något. 

Ett av besöken på Lycksele djurpark som jag aldrig kommer att glömma var det året min yngsta dotter var ungefär fyra eller fem år gammal. Hon var raka motsatsen till sin storasyster som altid var och är väldigt lugn av sig. Yngsta dottern for alltid fram som ett yrväder, hon var aldrig still kan man lugnt påstå. Hon kunde inte ens gå vanligt, för antingen hoppade hon eller så sprang hon framåt eller bakåt, spelade ingen roll eller så försökte hon klättra på det mest omöjliga ställen som fanns. Ibland undrar jag om hon inte hade lite rätt i hennes påstående att hon var släkt med Pippi Långstrump!!!

Då vi hade kommit oss fram till "Björnberget" i djurparken, tror att det var så det kallades, där björnarna fanns brukade det bli att vi blev kvar där en stund.  Varje år hade de nya björnungar som barnen älskade att titta på. För oss vuxna var det också roligt, för de var ju så söta dessa björnungar där de sprang och lekte och busade med varandra. Men det fanns även en glassbar mittemot, där det serverades både kaffe och glass, så det blev oftast en välbehövlig kaffe- och glasspaus där.

 

Det som var mindre bra, var att barnen alltid fick för sig att de ville mata dessa björnungar, för björnungarna men även björnhonan satte sig alltid och tiggde så sött då barnen men även vuxna stod och åt på sina glassar och tittade på dem.

Det fanns en jättestor skylt uppsatt vid björnarna där det var textat med stora bolstäver " FÖRBJUDET ATT MATA BJÖRNARNA!". Det var många som inte brydde sig om vad som stod på skylten. Om det bara hade varit barnen, men fullvuxna stod där och kastade och försökte även ibland att ge så att björnungarna fick försöka ta från handen så gott det nu gick genom stängslet. Inte riktit klokt tyckte jag och tycker så fortfarande.

Det här såg ju min yngsta dotter och ville så klart göra likadant och jag nekade henne och berättade vad som stod på skylten om att man inte fick mata dem. Hon förstod inte varför de vuxna ändå gjorde det och jag sa som jag tyckte att de var ena riktiga "dumskallar" som gjorde det i alla fall.

Jag satt och tittade på barnen då de med varsin glass gick till björnarna igen, man kunde aldrig vara riktigt säker på att de alltid lyssnade på vad man sagt och speciellt då andra vuxna gjorde som de gjorde. Då barnen fått sina glassar satte vi oss vuxna vid bordet för att dricka kaffet och bara njuta av att få sitta ned en liten stund.

Helt plötsligt hörde vi ett barn skrika till och börja gråta hjärtslitande. Någon skrek "HJÄLP! ETT BARN HAR BLIVIT BITEN AV BJÖRNEN!!!! BJÖRNEN HAR BITIT EN LITEN FLICKA!!!!

Vi alla flög upp från våra platser för att se vad som hänt. Jag med hjärtat i halsgropen eftersom jag för ett litet litet ögonblick inte hade haft ögonen på barnen. Vi såg att det inte var något av våra barn utan en liten flicka som var ungefär i min yngsta dotters ålder. "Kalabalik" är i underkant att säga att det blev innan föräldrarna dök upp. För det tog ett tag. Blodet rann från flickans hand och det såg riktigt otäckt ut som jag alltid tycker att det gör då någon blöder mycket. 

Det visade sig, tack och lov, att det bara var ett skrapsår från en klo eller tand från en av björnungarna. Mina barn och säkert andra barn, så även vi vuxna som var där kommer nog aldrig att glömma det. Under åren som kom blev det aldrig mer tjat från barnen om att få mata björnungarna. Och jag har tänkt på det ibland att visst har man egentligen haft väldigt snälla barn när allt kommer omkring, som har lyssnat på en då man sagt nej. Oftast vill säga.

Utanför fortsätter regnet att skvala och jag tror nog att jag ska ta mig till sängen igen för en liten "tupplur", kanske jag känner mig lite piggare efter det. 

Ha en bra dag!

Kram ♥