Läste just min vännina Gunsans inlägg på hennes blogg om hennes senaste date med en man. Jag vet inte om jag ska skratta eller .... På sättet hon beskriver daten blir jag full i skratt, men samtidigt kan man ju börja fundera över vad fasiken är det för fel på männen. Ja ja, jag vet att man inte ska dra alla män över en kam men efter dessa män hon hitintills träffat börjar man ju fundera och jag vet att hon inte bjuder hem dem i brådrasket utan försöker lära känna dem mer innan det ens blir tal om något annat.
Har gått med i en datingsajt " Happy pancake" fråga mig inte varför, för det vet jag inte själv heller. Men om sanningen ska fram har jag inte varit ett dyft aktiv där. Varje gång, det få gånger jag varit in dit så blir jag lite cynisk och funderar lite över hur sanningsenliga alla dessa män är som är där. Försöker verkligen titta på dem så som jag gjorde i början av tiden då jag gjorde min debut i den världen. Men det går inte, tappar lusten nästan direkt då jag är in på sajten. Kan det vara så att man inte är lika blåögd nu som då efter två misslyckade förhållande där männen i båda fallen visade sig vara ena riktiga skitstövlar och lögnare fast på olika sätt.
Gunsan menar att jag var för romantisk och blåögd och trodde för mycket på vad männen sa och det tror jag också att jag var, men hoppas att jag lärt mig min läxa. Men just nu, är jag egentligen så intresserad av att inleda något nytt förhållande, försöka hitta min så kallade "soulmate"? Nej blir nog svaret, orkar inte tänka på det eller ens att orka börja gräva i någon höstack efter en nål som knappast går att hitta. Övertygelsen om att det där ute finns en man för mig tror jag mindre och mindre på och inte blev den övertygelsen mindre av att läsa om vännen Gunsans erfarenhet i helgen.
Blir nog en singel för en lång lång tid framöver. Är nog bäst att rå om sig själv.
Nog om detta, i morgon arbetsdag så jag säger godnatt för den här gången.
Kram 😊
