Efter gårdagens inlägg känns det som om jag lättat flera meter från marken. Med andra ord var det nog bra att jag skrev av mig lite. För första gången på jätte, jätte lång tid är det som om jag börjat "äga" mitt eget liv. Låter konstigt kanske, men efter att ha varit nere i någon slags mental kollaps i hjärnan eller enklare uttryckt "Vilse i pannkakan" så känns det faktiskt så.



Visst kommer jag säkert att gå lite vilse igen i mina tankar, men jag tror inte att det kommer att bli lika djupa irrgångar den här gången. Nu vill jag faktiskt ta tag i mitt liv och leva. Hitta på något kul, kanske göra något tokigt galet.

Nu under helgen då jag kommer att vara långledig ska jag träffa min väninna i Stockholm och hitta på något kul tillsammans med henne. Det var så längesedan jag kände mig så här "taggad" till att hitta på något annat att göra än att bara sitta här på min balkong eller promenera i skogarna här ikring. Känns faktiskt lite konstigt och ovant.



Men nu har jag bestämt mig för att leva här och nu, inte titta eller tänka så mycket på det som varit. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Ser mer optimistiskt idag på tanken om att jag en dag ska ha hittat tillbaka till mitt gamla jag som jag var efter min skilsmässa, då jag tyckte att hela världen låg framför mina fötter och bara väntade på mig. 

Dithän  ska jag komma det är ett som är säkert.

Sommarlovet är här snart med långledighet och vad som helst kan hända och jag kommer att stå här beredd.

Ha en trevlig måndagskväll!



♥ Kram till dig från mig ♥


Snart så var den här helgen över, inte många timmar kvar av den. Men ingen fara för det är ju en väldigt kort vecka. Redan på torsdag så är man ledig igen.

Få se om jag då har råd att åka ned till min bloggarvän nere i Småland. Ska ju betala en massa räkningar ikväll och då får jag ju svaret, men jag misstänker, eftersom jag vet vad för räkningar jag har att betala denna månad så blir det nog ingen resa för min del den här gången. Får trösta mig med att det kommer säkert att gå fler tåg. 



Någonting som jag kan glädja mig åt nu är att sommarlovet nalkas med stora kliv. Den 17 juni är sista arbetsdagen för det här läsåret, sedan kommer jag att vara kvar här i Stockholm mest troligen över midsommar innan jag ställer färden norröver. Om det blir någon färd tillbaka står endast skrivet i stjärnorna just nu. Har ingen aning om vad som kommer att hända till hösten, bara det att jag absolut inte kommer att fortsätta på mitt nuvarande jobb om inte något riktigt drastiskt händer där. Men jag tror inte att det är någon risk för att det sker. 

Jag har tänkt mycket på den där drömmen om björnen jag berättade om nyligen i ett av mina inlägg. Tankarna på drömmen bestäms inte av mig själv, de bara kommer och går. Kanske det är som det sas "att drömma om björnar var något som satte igång en läkningsprocess inom den personen som drömde. Och det känns nästan som det. 



En annan av mina drömmar från tidigare liv har återvänt. Drömmen om den där speciella personen som jag inte vet vem det är, men som får mig att känna mig så levande, lycklig och varm om hjärtat. Det gör mig glad för på något sätt har det fått mig att börja må bättre. Känner att det så sakta ordnar till det inom mig och att jag snart är redo för att ta tag i mitt liv och börja om på nytt igen. Förhoppningsvis som en starkare och mindre blåögd person mot för det vad jag har varit. Och också en mer och bättre medmänniska till mina vänner, inte som den jag har varit hitintills, en missbrukare av mina vänner. 

  

Under en lång tid, ja ni som har följt min blogg vet ju vad jag talar om. Det handlar inte om ett flertal veckor utan i stort sett om ett helt år med "up and downs" av smärta, gråt och ett självförtroende som varit lika med noll för att där emellan försöka begrava det som varit och när det misslyckats låtsas vara okej för att lugna alla som fanns runt om mig för att jag inte ens orkade med mig själv.

Och det på grund av ett "brustet hjärta" orsakad av den mest känslokallaste och egoistiska person jag någonsin mött. Och det är först nu jag så smått har börjat inse att det är på det viset. Han som älskade mig och som jag älskade fanns säkert hela tiden bara i min egen hjärna och aldrig någonsin i verkligheten.



Fastän vetenskapen säger att smärtan inte finns i hjärtat utan att den finns att hitta i vår hjärna så är det i varje fall i mitt hjärta jag har känt smärtan. En otrolig smärta som jag aldrig trodde var möjlig att kunna känna.  Jag tror att det är så att hjärnan kopplas ned och slutar fungera logiskt, än att den känner smärta, men det är väl kanske det de menar, för det kan väl inte mäta smärta, eller?  Men nu har i varje fall min hjärna börjat koppla upp sig igen och jag börjat använda den igen.

Jag hade inte tänkt skriva om det här men känner för första gången på mycket länge att det här bara måste jag få nedskrivet, om inte annat så för min egen skull. 

Vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan er mina vänner som har orkat stötta mig under hela den här långa tiden. Och jag tror att ett flertal av er har fått nästintill öronskav av allt mitt prat om denne man och den smärta han orsakat mig. Men nu ska det bli annat.

  

Det finns en person, en vän, som jag vet att jag inte varit eller uppfört mig riktigt sjysst emot som stöttade mig enormt mycket i en tid då jag var som mest illa däran. Jag kan nästan känna det som om jag uppfört mig lika illa som han som gjorde illa mot mig. Den enda ursäkt jag har till mitt uppförande är att jag under den tiden nog många gånger kanske inte var så att säga "tillräknelig". Och jag hoppas verkligen på att du kan förlåta mig.

Nu blev det ett mycket längre inlägg än vad jag hade tänkt mig från början och tog också mycket mera tid. Nu är det dags att ta in riktningen mot min säng. Arbetsdag i morgon, men som sagt, bara tre dagar att jobba i veckan.

Ha en trevlig kväll!



♥ Kramen från mig till dig ♥


"Den som älskat kan ej glömma
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
visste ej vad kärlek var"

Hittade dessa ord hos en Fb-vän.
Kommer ihåg att då jag var ung
hade jag just dessa rader uppklistrade
på mitt collage ;-)




Förra helgen då jag fick besök, var jag tvungen att gå och köpa toapapper. Jaha och vad kan vara intressant med det tänker ni säkert nu. Alla som läst min blogg ett längre tag vet ju eller har i varje fall förstått att jag gillar dikter av olika slag. Älskar ju att använda dem, men har ju kanske inte använt det så mycket den sista tiden. Är väl kanske någor som kommer i perioder kan jag tänka mig.

Ödet kanske ville ge mig en fingervisning om att ta upp det igen. När jag hade varit och köpt toapappret hade jag inte precis stått och valt, utan tog det som såg ut att vara det vanliga som jag annars brukar köpa. Det gick några dagar innan jag behövde byta ut till en ny toarulle och såg då att det var något slags mönster på dem, men tänkte inte mer på det förrän då jag behövde gå på toan. 



Då jag skulle ta av pappret så upptäckte jag att det stod en massa på det. Små dikter om kärleken både på svenska, norska och danska. Riktigt trevligt att gå och sätta sig på toan och läsa lite kärleksord nuförtiden. Kanske det så småningom blir lite dikter skrivna av mig här. Det kan man aldrig så säkert veta.

Dessa små ord om kjerlighet på danska kom mig att minnas en brevvän jag hade från Italien då jag var ungefär i 14-årsåldern. Han var nog mest troligen bra mycket äldre än mig. Han dränkte mig med massor av fotografier på sig själv tagna från alla möjliga och omöjliga håll och kanter kan man väl säga. Min mamma fick aldrig se dessa foton, skulle väl aldrig ha fått fortsätta brevväxlingen då. Rodnar än idag då jag tänker på vissa av dessa foton.

Men han skickade även en hel del vanliga foton tagna av honom i andra länder han hade besökt. Han hade rest en hel del runt om i världen kommer jag ihåg att han skrev och berättade om och det var väl då jag också började tänka på och få en längtan efter av att få se världen.

Bland annat hade han varit i Danmark och där hade han köpt en liten rosa bok som hette "Små ord om kjerlighet" som han skickade till mig. Det var denna lilla bok jag kom att tänka på nu då jag såg poesin på toapappret. Den hade jag kvar länge länge just för att jag tyckte den var så söt.

Italienaren brevväxlade jag med i ungefär ett år, men sedan då han började skriva om att han skulle komma til Sverige och hälsa på mig då blev det ett abrupt slut på brevväxlingen.

Jag hade under en tid en massa brevvänner runt om i världen, men han kom att bli den sista för mig för efter honom skaffade jag mig aldrig mer någon ny brevvän.

Ha en trevlig kväll!




♥ Kram ♥