Så då blev det äntligen helg igen. Otroligt hur man kan längta efter ledighet fastän påsklovet nyss har varit med flera dagars ledighet. Börjar man bli gammal när man tycker att fyra dagars arbete är alldeles för mycket? Man börjar ju faktiskt undra.

Den här helgen har jag inget speciellt akut att göra. Lite skolarbete har jag ju, hinner inte göra allt på skolan. Ibland funderar jag om det inte skulle vara bättre att ha semestertjänst. Herregud vilka månadslöner man skulle ha med all övertid som skulle bli.



I dag blir det väl mest troligt att jag tar en promenad men vet inte ännu eller snarare har jag väl inte bestämt mig för om det blir den vanliga rundan eller om jag bara för att få lite variation tar en annan väg. Vill ju så gärna få det där fotot av humlan. Känner jag mig rätt så kommer jag inte att ge mig i första taget om det. 

Kom och tänka på en händelse med en humla som slutade ...

kan man säga ...

inte så bra för humlans del ... 


Släkt med humlan? Randig kropp har de ju bägge två ;-)

Vet inte, har inte kollat upp om jag redan har berättat om den, men i viket fall som helst så får ni om jag berättat om det tidigare, läsa den igen. " Det har ingen dött av" ett uttryck min mormor älskade att använda.

Min mamma sparade på det mesta, precis som min mormor och så även jag. Skulle man fråga min barn skulle de säkert tycka att jag sparat på alldels för mycket som även jag tyckte att min mamma gjorde. Kanske sådant går i arv? Men i varje fall så hade min mamma ordnat så att vi tre tjejer hade varsin stor flyttlår. I dessa sparade hon allt och då menar jag ALLT som hade med oss att göra och gick att spara. Barnkläder, gamla skolböcker och skrivhäften. Ja till och med biobiljetter och en massa annat småkrafs. 

 Denna klänning som min mamma hade sytt till mig
då jag för första gången som ettåring skulle få besöka fotografen fanns i denna låda.

En helg, det var många helger jag stannade hemma, så hade jag kommit på att jag skulle leta efter en speciell sak och samtidigt titta efter vad som verkligen fanns sparat i min låda. Jag hade även tänkt vara duktig och rensa lite bland sakerna. Hade ju kommit på att allt kunde man inte spara på vilket jag och min mamma var lite oense om.

Så självklart gick jag dit upp efter att de, min familj,  hade åkt iväg för att slippa stå till svars för något vi inte var överens om jag och min mamma. Uppe på vind där dessa lårar stod klev jag in i min. Ja, de var ordentligt stora och rejäla lådor, så stora att det nästan var omöjligt att hitta något om man bara stod bredvid och grävde i dem. Det var vad jag hade kommit fram till då jag började att rota i lådan.

Då jag hade stått ett tag kände jag något krypa upp efter mitt ben. Innanför mitt byxben! Först kände jag med handen väldigt väldigt försiktigt.

PANIK!!!

Något stort var det!!

Ännu mer panik!!!

Klappade till den utanpå byxbenet och det brände till! Rejält ont gjorde det och jag började skrika utöver mig. Samtidigt som jag började knäppa upp byxorna försökte jag igen klappa till den där stora saken som jag inte visste vad det var för något.


En insekt jag aldrig någonsin sett förut. Var som en flygande brun bomullstop
med ett bälte på sig. *L*

Helt plötsligt står mannen från grannhuset där uppe på vind och stirrar på mig. Där står jag med byxorna nedhasade och skriker att någonting stort hade bitit mig. Han kommenterade att han hade minst  trott att någon höll på att döda mig så som jag hade skrikit. Han tittade på mitt ben och på den nu minst sagt nästan "knosade" humlan som låg där. Han skakade på huvudet och sa lugnt att de nog kan brännas rejält om de ville men hade inte trott att det verkligen var en sådan liten en som hade fått mig att skrika så där som en vettvilling.

Då den värsta chocken lagt sig, blev jag ju väldigt generad. Stå där halvnaken framför "granngubben" var ju inget jag hade tänkt mig att göra. Byxorna for upp i en väldig fart. Alla mina tankar om att städa i min låda försvann och jag ville bara att grannen skulle försvinna och glömma hela episoden med humlan.  

Då jag till slut hade lugnat ned mig kom jag mig för att fråga hur han, grannen visste att jag var där uppe och hur i all världen han hade tagit sig in i huset. För det visste jag till hundra procent att ytterdörren hade jag låst


 


Han började skratta och berättade att min mamma bett honom hålla ett öga på mig då jag var ensam och att han därför hade en nyckel, vilket hon, min kära mamma aldrig hade talat om för mig. Sedan sa han att vem som helst på några mils avstånd med sin hörsel i behåll måtte ha hört mina skrik från vinden.

Fortsatte jag min rensning av lådan? Nej lusten till det försvann och åtekom aldrig mer. Synd! För flyttlåren med  alla mina minnessaker försvann några år senare utan att jag återsåg den igen, då min mammas dåvarande man rensade ut och byggde en bastu där.

Så kan det gå...

Ha en trevlig Valborgsmässoafton!

  ♥ Kram ♥



Hemskt att säga eller ens tänka tanken, men det här är faktiskt den sista lediga dagen på påsklovet. Var tvungen att kolla upp vilken dag det var idag eftersom jag känner mig lite dagvill efter flera dagars ledighet. Var lite rädd att jag på något sätt hade räknat fel på dagarna och skulle vara tvungen att gå till jobbet idag. Hjärtat hade jag faktiskt i halsgropen på morgonen då jag vaknade vid den tanken på att jag kanske hade missat på någon dag eller så.



Hur har då påsklovet mitt varit? På det hela taget precis så som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Ensamt men ändå ganska skönt. Jag kan absolut inte klaga, men hade jag fått önska hade jag gärna spenderat någon dag med de mina däruppe.

  

Ett pluss i kanten under det här lovet är ju det enastående vackra vädret vi har fått ha. Varmt och soligt så jag har verkligen kunnat utnyttja min balkong till morgonkaffet i stort sett varje morgon och kunnat sitta ute på den till långt in på kvällskvisten. Någon träning på gymmet har det inte blivit eftersom jag har haft lite känning av min rygg, men det ska jag ta igen nu när det börjat kännas bättre. Är kanske lika bra att det blev en liten vilopaus även ifrån det, så att man har laddat upp batterierna igen för nya tag.

Jag har ju varit en hel del på promenader efter motionsslingan vi har här. Ibland har det väl inte direkt blivit någon motionspromenad men väl en fotopromenad. Finns så mycket att fota just nu och skogen här har mycket att erbjuda som jag vill att ska hamna i min kameralins.



Kan hända mycket då man är inne i sin jakt på fotoobjekt, som till exempel igår då jag ville fånga en humla som inte ville vara med. Höll säkert på att försöka med det i en timme. Andra motionärer som gick förbi måtte ha trott att jag var någon "tokkärring" där jag ömsom sprang eller låg bland blommorna och en gång höll jag nära på att  "dratta" ned i bäcken som rinner precis bredvid. Men jag lyckades ju till slut fånga en insekt på bild. Kommer inte ihåg vad den heter för ögonblicket men vet att den på något sätt är släkt med bananflugan. Jag och namn går inte alltid så att säga hand i hand.

 

Gårdagens fotosession tog faktiskt ett par timmar. Tror att många av de motionärer jag stötte på igår efter slingan hann gå ett flertal varv medan jag själv stod kvar på ett och samma ställe. Det blir ju gärna så eftersom jag oftast vill eller tror att nästa foto ska bli ännu bättre. Eller att det blir att jag står och väntar ett tag just för att få det så som jag vill ha den, för ibland kan det ju blåsa till lite för mycket eller så är det någon fågel eller insekt jag gärna vill ha med. Mycket sånt är det.

Skulle någon ha sagt detta till mig för någon månad sedan skulle jag ha skrattat för i normala fall är jag ganska otålig. Har väl annat att göra än att vänta, men när det kommer til fotograferandet är det en helt annan sak. Det är nog själva känslan av tillfredställelsen då man fått till något riktigt bra foto. Jag har märkt att då jag fått till något foto jag är riktigt nöjd med blir jag så lugn och kan faktiskt lägga ned kameran ett tag. Tills jag upptäcker någonting annat jag skulle vilja fota...



I viket fall som helst så tog det ett tag, ungefär tre timmar (!!!) skulle jag tro, att gå rundan på ungefär sex kliometer. Så jag kan ju inte säga att jag hade någon raket i baken direkt. Sista timmen fick jag sällskap av en äldre man och med äldre menar jag att han var minst tio, femton år äldre än mig. Han stannade upp och funderade på vad jag höll på med för något. Och tro mig, jag förstår att han måste ha funderat över det då han såg mig in "action". Tror inte att man direkt kunde se att jag fotade, för jag stod just då med baken i vädret inne i en buske och försökte få till ett bra foto av ett spindelväv som senare visade sig inte ha blivit så bra som jag hade hoppats på.

Han höll mig sällskap resten av promenaden och under tiden som jag fortsatte fotografera berättade han en hel del saker om skogen och stället där vi bor på. Skäms faktiskt att säga att jag har bott här i lite över fyra år och vet nästan inte ett dugg om stället. Men nu vet jag lite mer.

 

Det var ju inte bara att jag lät honom följa med mig, det var han som stannade och väntade på mig då jag stannade upp "stup i kvarten" för att fota. Och som den försiktiga varelsen jag är hade jag en "plan" om det skulle visa sig att han var ute efter något helt annat. Visst! Det är hemskt att man tänker så, men det har hänt en hel del här runt omkring så jag tar alltid det säkra för det osäkra. 

Jag kollade i smyg att jag hade min mobil där den skulle vara, harklade lite försiktigt så att jag hade min röst klar och tänkte att om han nu skulle göra något  hade jag ju min kamera jag kunde ta kort med. Alltså om det skulle ha hänt mig något skulle det om inte annat finnas något kort på förövaren. Smart tänkt tyckte jag då men så här i efterhand kan jag ju förstå att om det nu skulle ha skett något, inte skulle kameran ha fått vara kvar hos mig då.



Men jag kom hem välbehållen som ni nu kan se eftersom jag sitter här och skriver. Och måste jag säga att det var riktigt trevligt med sällskapet.

Ha en bra dag och passa på att njuta av den sista dagen av påskhelgen!


  ♥ Kram  ♥






Tidig söndagsmorgon och jag kan inte sova. Konstigt egentligen för det borde jag kunna för i går kväll hade jag verkligen svårt att komma till ro och somna. Låg och snurrade i sängen ett bra tag innan jag till slut äntligen somnade. Känner mig lite slak just nu och fattar därför inte varför jag ändå inte kan somna om igen. Sängen var gosig och varm, men vad hjälper det då oron i kroppen tvingar en till att stiga upp. Fattar inte vad det är med mig, jag som annars gärna ligger kvar och oftast alldeles för länge. Börjar man bli gammal tro??


Kanske lika gammal och mossig som det här trädet *L*


I går då jag kom hem från promenaden träffade jag på två av kvinnorna som är eller har i varje fall varit väldigt engagerade med olika saker i vår bostadsrättsförening. Har sett dessa två kvinnor påta på i blomsterrabatterna och runt buskar och träd som finns här på vårt område i snart fyra års tid. Jag stannade och språkade lite med dem eftersom en av dem bor i samma portuppgång som mig. Det jag var intresserad av var och hur jag kunde hjälpa till med trädgårdarbetet. 

Det har ju kliat länge i mina grönafingrar, saknar verkligen min gamla trädgård som nu lämnats vind för våg i X:ets vård som inte är det minsta intresserad av den, inte kanske på samma sätt som jag var ska tilläggas.Hjärtat mitt gråter var gång jag ser trädgården, men vad ska jag göra, det är ju inte mitt längre. Men kan ändå inte låta bli att tänka på alla dessa somrar som jag med mycken möda och svett grävde, slet och planterade där och för att inte tala om alla tårar jag skjöljde över den. Men det var mitt terapiarbete då och hjälpte mig genom mycket.


Ett av mina rum i min f.d trädgård i vinterskrud som på sommaren var täckt av humle och var skön att sitta i då man behövde söka sig skugga. Omringad av en prydnadsapel och rosenbuskar kunde man sitta där ljumma sommarkvällar och känna dofterna från dem. 

Ett tag funderade jag på att hyra eller köpa mig en kolonilott här i närheten, men då jag började tänka efter så insåg jag att då skulle jag bli alltför bunden av det och det gillas inte av mig. Lättare då om jag kan hjälpa till lite här på vår gård då det behövs. Kanske jag då också kommer till ro med mig själv, för finns det något mer lugnande och rogivande än att hålla på att påta i jorden ... Säkert finns det det, men inget jag kan komma på för tillfället.

Ja, det kanske i så fall skulle vara mitt fotograferande som jag inte har hållit på så nämnvärt länge med, men som ger mig mer och mer tillfredställelse ju längre jag håller på med det. Mer än vad jag någonsin hade kunnat tro då jag köpte min digitalkamera för någon månad sen.



Från början då jag fotade blev det väl inte så där riktigt bra foton som jag hade trott att det skulle bli men ju mer  jag fotar desto  mer nöjd blir jag med resultatet. Ser att jag upptäcker och upplever andra saker på ett helt annat sätt genom linsen. Kanske är det för att jag gillar det där "lilla i det stora hela" som gör att jag ser på omgivningen på ett helt annat sätt. Ser att det faktiskt finns en hel del vackert bara jag tillåter mig själv att se det och det i
sig ger mig tillfredställelse och så småningom kanske det där lugnet jag försöker eftersträva. En helt ny värld håller på att öppna upp sig för mig! 

Nu har klockan sprungit iväg. En kopp kaffe till och sedan en promenad med kameran redo för nya upptäckter.

Ha en skön söndag!

Kram ♥