Söndag, veckans vilodag! Vet inte om det blir någon vilodag för mig, för jag har en hel del skolarbete med mig hem som jag tänkt fixa med idag. Brukar ta med mig arbete hem ganska ofta eftersom jag tycker att jag har mer ro att tänka och skriva hemma vid köksbordet. På arbetet är det alltid någon som ska prata eller så ringer talefonen ochh ibland är det elever som har problem så det blir aldrig riktigt någon arbetsro där om man nu inte stannar till lite senare då alla gått hem. Den här veckan har den tanken att man skulle stanna kvar längre inte ens funnits med tanke på alla tågförseningar. Klockan har ändå hunnit bli ganska mycket innan jag har varit hemma. Jag fattar inte att de inte kan fixa till det för det var samma problem då jag bodde här i Stockholm i slutet på sjuttiotalet. Man kan väl tycka att på de trettio åren borde ha lärt sig något!





Igår berättade jag om min äldsta dotters rymningar eller som jag skrev tillfälliga försök till utflyttning hemifrån. Hon hade ju fått en lillasyster som hon nog tyckte tog alldeles för mycket av min uppmärksamhet. Tror ju att det var hennes sätt att visa till mig att hon också fanns till.


Jeanette ute och lär sig åka skidor nedför ;) Äldsta dotterns första försök till att stå kvar på benen nedför vilket hon lärde sig att göra några år senare på en kurs i utförsåkning på Dundret i Gällivare- =)


Som så många föräldrar vill man ju alltid sina barns bästa, men ibland kanske man tar i för mycket så som jag gjorde. Hon var mitt första barn och jag var ganska ung och osäker som man ju ofta är med sitt första barn. Det var många som gav en råd om hur man skulle vara och göra. Det jag ofta fick höra skulle vara bra för barn och som visade att man brydde sig om dem var att se til att aktivera dem och att de skulle få prova på så mycket som möjligt. Desto fler aktiviteter desto bättre förälder! Så med andra ord fick mitt första barn vara väldigt, väldigt aktiv i unga år. 

Det började med att jag anmälde henne till kyrkans barntimme och barnkör som 5-åring men det var ju bara två gånger i veckan så då fick hon börja på skridskoskola också. Jag tyckte  att hon skulle göra en massa andra saker också, ville ju minsann visa andra vilken duktig förälder jag var. Innan sexårs åldern var hon även med i en barnkör via musikhögskolan. Mitt barn var aktiv men inte tilräckligt tyckte jag, det fanns ju fler dagar i en vecka så hon fick också gå  simkurser och målarkurser som då också gick i olika etapper. Vi toppade då allt med att vi besökte en hästgård då och då, där hon fick lära sig att sköta om hästar och rida vilket jag var glad för eftersom det varit mitt stora intresse då jag var ung. Till slut hade hon i stort sett bokat varje dag i veckan med aktiviteter.
Vilken duktig förälder jag var!

Att vi bara orkade, min dotter och jag! När hon var ungefär nio år så satte hon ner foten och vägrade åka på några som helst aktiviteter. Jag fattade noll men tyckte faktiskt att det var skönt ska jag villigt erkänna för det hade varit stressigt. Att sköta mitt hem med ett barn till, arbetet inom hemtjänsten och så drev jag eget på min fritid, det var inte alltid så lätt att få tiden att räcka till, tur att man var ung då.

Men hur som helst kunde jag inte riktigt tänka mig och acceptera att hon absolut inte skulle ha något att göra. Barn skulle ju vara aktiva! Om man var en duktig mamma skulle man se till att barnen var aktiva.Det var bara så.

Kom då på tanken att vi kanske skulle skaffa oss en hund som dottern min kunde ta hand om eftersom hon gillade djur . Det hade nu gått några år sen då vi hade varit tvungen att avliva våran samojed Nalle. Så jag började läsa annonser och fundera på vad för hund vi skulle köpa då fick jag se en annons i tidningen " Help, I need somebody, help, not just anybody ...." som fångade mitt intresse.

Det var en hunduppfödare som fått tillbaka en ett årig dalmatiner hanne med en egen historia som jag inte tänker gå in på här men de ville att han skulle få komma till en familj med hundvana. Tänkte på en gång att det skulle väl vara en fin hund för min äldsta dotter. Då skulle hon få något att göra, till exempel börja på brukshundklubben bland annat. Det bästa av allt var att det var en hund som inte skulle behöva gå på hundutställningar som vi inte var ett dugg intresserade av (som ni som läst mina tidigare inlägg förstår varför)på grund av att han hade ett blått och ett brunt öga.

Vi var och hälsade på Benjamin som var hans namn och han verkade okey och verkade gilla barnen som givetvis var med.Han var en stor hanne men väldigt försiktig när han var med barnen så vi bestämde oss för att vi skulle ta hem honom på prov. Och som med alla djur som kommit hem till oss under årens lopp blev han givetvis kvar. Han kom att bli en kär familjemedlem under massor av år.

Under den här tiden då vi hade Benjamin på prov till det att vi köpte honom hade jag varit och förlyft mig hos en vårdtagare så jag hade inte det så bra i min rygg. Ryggen ville låsa sig och det tog fruktansvärt ont då jag gick ,så det var lite sämre med min rörlighet just då. Jag hade ingen aning om hur Benjamin var att gå ut med förutom det min flicka och mitt X berättde och enligt dem var det bara bra. Så då köpte vi honom och han blev äldsta flickans hund, i alla fall för ett tag.

Efter några dagar började det kännas hyfsat bättre i min rygg och jag bestämde mig för att jag skulle gå ut och gå med Benjamin. Han satt så snällt då jag satte fast honom i kopplet och allt var frid och fröjd till dess att vi kom utanför våra grindstolpar. Då började hundrackaran att dra. Vart var den där fina lugna hunden jag hade fått uppfattningen att han skulle vara. Han gick absolut inte så lugnt och fint och kom om jag ska vara ärlig aldrig att göra det under hela sitt liv. Knaske en smula bättre!

Men den här promenaden var faktiskt bra för mig. Det tog fruktansvärt ont varje steg jag var tvungen att ta och hade därför ingen möjlighet att få stopp på honom. Jag var som en vante som släpades efter honom. Efter ett tag började jag känna hur värken i ryggen började släppa och det blev betydligt bättre att gå. Till slut kändes det så bra att jag även lyckades få till ett bättre promenadtempo där jag fick bestämma lite över den.

Efter den promenaden blev det Benjamin och jag, min dotter fick låna honom till brukshundklubbens dressyrkurser för ungdomar men han kom att bli min trogna följeslagare. Helt naturligt eftersom jag blev sjukskriven under en lång tid på grund av ryggen och var då hemma en hel del.

Nu blev jag ju tvungen att fixa något annat fritidsintresse till dottern!

Hittade en annons om att det skulle vara öppet hus på ortens bågskytteklubb ...

Ha en bra söndag!

Kram





Lördagmorgon och jag vaknar kvart över åtta och kan inte somna om igen! Så typiskt mig nuförtiden! Säkert är att skulle det ha varit en arbetsdag skulle det ha varit "lätt som en plätt!" att ha sussat vidare till nio om inte annat. Jag får sova extra länge i morgon.

Igår blev det inte att skriva i bloggen, jag hade istället en nostalgi tripp bland fotografier som min yngsta dotter scannat och då skickat en hel del av dem till mig. Många av fotografierna har man inte sett på "år och dar" och andra har jag mig veterligen aldrig sett tidigare. Mina döttrar hade varit hos deras mormor och botaniserat bland hennes album och hon hade ju sen tidigare fått en hel del fotografier av mig då vi delade upp hemmet jag och mitt X.



När jag såg detta fotografi av min dotter så kom jag ihåg då hon och jag brukade bli oense om olika saker som bland annat att hon inte fick väcka sin lillasyster om hon sov. Då kunde hon säga att "nej, mamma nu ska jag flytta hemifrån för här vill inte jag bo" och så packade hon en väska med saker som hon ville ha med sig. Bland de saker hon packade ner var en apa hon fått av mig då hon föddes. sliten och ful hade den blivit men den hade hon med sig överallt. Sen fick jag hjälpa henne med att göra smörgåsar och blanda O´boy i en termos hon hade fått av mormor.

Då när hon gick ut frågade jag hur länge hon skulle bli borta så sa hon med allvalig min "för alltid". När jag frågade vad hon skulle äta då smörgåsarna tog slut sa hon att hon skulle vara och knacka på någons dörr, för alltid var det väl någo som ville ha en "snäll" flicka som hon, om inte så skulle de tycka synd om henne när hennes mamma inte var så snäll.

Efter ungefär tjugo, trettio minuter så satt hon oftast högst upp på  snöhögen som vi brukade ha uppskottad på framsidan av vårt hus. Där satt hon och tittade på bilarna som åkte förbi på vägen och drack sin O´boy och åt sina smörgåsar. Sen lekte hon en stund i snön och kom sen in med bestämda steg.

Då jag sa att jag var glad att se henne hemma igen så brukade hon alltid säga att hon hade ångrat sig och att hon skulle flytta hemifrån men en annan dag istället. Så gjorde hon några gånger under en tid och varje gång slutade det likadant.

Från början var jag orolig för vart hon skulle gå, om jag skulle hitta henne om hon skulle försvinna men efter ett tag så insåg jag att hon nog aldrig skulle gå längre än till vår snöhög ute på gården. Det var nog en markering från henne till mig om att hon fanns skulle jag tro. Hon hade ju blivit storasyster under sommaren och tyckte väl att hon kanske inte alltid fick den där uppmärksamheten och tiden hon tidigare fått innan lillasyster fanns.

Min dotter kommer själv inte ihåg det här men tyckte det var roligt att få höra om det då jag berättade då jag såg fotografiet. Kanske fler minnen väcks till liv allteftersom då man sitter och tittar på dem.

Ha en trevlig lördagskväll!

Kram



Tänk, bara en dag kvar av arbetsveckan! Känner mig helt slut men kan inte skylla på att det är arbetets fel den här gången. Jag får skylla mig själv, faktiskt. Ända sen vi började om att arbeta efter lovet har jag slarvat "så in i bomben" med mina sovtider. Går man och lägger sig vid ett- tvåtiden på natten och stiger upp vid halv sex tiden på morgonen ibland tidigare och känner sig spyfärdig av trötthet så är man ju dum som fortsätter eller...? Jag har ju alltid varit mer en kvällsmänniska än en "morgonpiggelin" men det var längesedan jag känt mig så trött som jag känner mig just nu. 

Vädret som råder just nu gör ju inte att man blir gladare. Plumsa i snön till tåget på morgonen med blåsten och snön i ansiktet och då tänkte man att till eftermiddagen är det nog plogat. "Men icke sa nicke" jag fick plumsa i snön på hemvägen också och då blåste och snöade det fortfarande och så hade det blivit lite kallare. Nej, man skulle få gå i ide sådana här dagar.

Nu har jag i alla fall tagit mig en het dusch och det var så sk  önt bara synd att värmekänslan räcker så kort tid. Ett bastubad skulle inte vara så fel en sådan här dag.

Usch vad jag känner mig gnällig idag men det är väl så att man inte kanske uppskattar vintern riktigt fullt ut som då man var barn och älskade vintrar med massor av snö och allt skoj som det innebar. Minns då jag och mina systrar var små brukade vår mamma och hennes karl hyra en stuga som låg vid en sjö. Den hyrde vi i ett par år men det var mer under vårvintrarna än somraran vi var där.

Där körde vi skoter, åkte skidor och pulka, byggde snökojor och pimplade fisk i sjön som fanns nedanför stugan. Då vi fick fisk, kommer inte ihåg om det var rödingar, men då halstarde vi dem över elden och åt direkt. Himmelskt gott var det! Det bästa av allt var att det fanns en vedeldad bastu som vi brukade basta i nästan varje kväll.

När jag och mina syskon var små fick vi bada tillsammans med mamma och de andra kvinnorna som befann sig där. Jag kommer ihåg att jag brukade se från stugan hur männen då de badade bastu sprang ner till sjön och hoppade ner i en vak eller rullade sig i snön för att sen springa in i bastun igen. Tyckte alltid att det såg så roligt ut och ville också prova att göra det.Men tror ni att jag fick det för min mamma? Det blev alltid "njet"! Sådana tokerier gör bara karlar, fick jag alltid till svar och så var det med det.

Då jag var ungefär 11 år skulle  jag få ta ansvar för mig och mina systrar i batun. Jag ansågs ju så klok och stor så vi skulle få bada bastu alldeles själva. Visste ju direkt vad jag skulle göra!

Efter en masa förmaningar från min mamma om bastuugnen och vattnet skulle vi få vara ensammen i bastun. Mest troligen hade mamma hunnit ångra sig flera gånger att hon lovat oss ett ensamt bastubad men jag ville att hon skulle gå fort därifrån. Jag hade redan tittat ut ett ställe där jag skulle kunna snöbada utan att det skulle kunna se det från stugan och till mina syskon hade jag inget sagt. De kunde vara väldigt skvallriga ibland och den här gången ville jag inte ta den risken att de skulle  skvallra.

Då vi hade suttit ett bra tag inne i bastun och ångat upp oss och jag kände mig riktigt varm sa jag till mina systrar att jag skulle gå ut en sväng. De skulle "få på nöten" om de inte satt stilla kvar där de satt hotade jag dem med. Men jag visste vem som skulle "få på nöten" om mamma skulle få reda på vad jag tänkt göra och dessutom lämnat systrarna ensamen.





Äntligen!!! Snöbad! Det som jag längtat efter att få göra i så många år.

Jag sprang ut och hoppade ner i snön. Det kraschade till under mig och det skar och sved till ordentligt i mitt skinn. Snön som jag trodde skulle vara mjuk, var stenhård och kändes som tusen sylvassa knivar. Det var SKARE!!

Det tog så fruktansvärt ont att jag måste ha skrikit till, för strax var mina systrar där och tittade på mig med stora ögon. En av dem sprang efter mamma som kom rosenrasande till bastun.

På något sätt hade jag tagit mig tillbaka in i batun fastän det både sved och blödde och gjorde något så fruktansvärt ont överallt på kroppen. När mamma såg mig blev hon först alldeles chockad för jag hade skrapsår överallt, till och med på kinderna som det blödde ur. Sedan frågade hon mig om vad jag egentligen höll på med om jag inte hade någonting att tänka med överhuvudtaget. Hon funderade faktiskt om jag hade en hjärna. Hon sa faktiskt så!! Och man kan väl fundera över det.

Jag var jätteledsen och ont hade jag i flera dagar efter det. Sedan den gången har jag aldrig haft en tanke eller en längtan efter att få snöbada igen efter ett bastubad. Aldrig någonsin!!

Ha en bra kväll med eller utan bastubad!

Kram