Idag hade jag tänkt mig ut på rean som pågår men det är ett skitväder ute som heter duga. På morgonen när jag vaknade var det nästan som om det regnade ute och så blåste det. Nu snöar och blåser det och snön verkar vara både blöt och tung. Sån där snö som man bara älskade då man var barn för då kunde man både ha snöbollskrig och bygga både snökojor och snölyktor.

Men det var då det, jag kommer också ihåg tider då man som vuxen förbannade sådan här snö. Det var då man var tvungen att stiga upp i jättegod tid för att försöka få bort blöt, tung snö från både bil och uppfart för att kunna ta sig ut till både skola och arbete. Men nu behöver jag inte bekymra mig om sådant eftersom jag bor i lägenhet, men tycker bara att det inte alltid är så roligt att vara i farten vid sådant här väder. Och eftersom jag kan och inte egentligen är tvungen att gå ut väljer jag att avvakta med att gå ut.

Jag har tänkt mycket på vad jag skulle vilja skriva om i min blogg idag, har så många uppslag men vet inte vad jag ska börja med. Är lite rädd att det kan bli lite rörigt när tankarna inte riktigt vill lägga sig så man kan hitta den där röda tråden någonstans i sin tankegång.





Det som har upptagit mina tankar mycket just i dagarna är längtan och har väl mer eller mindre att jag göra med att jag längtar så efter att få träffa mitt barnbarn. För att inte tala om BeA, fy vad jag längtar efter att han ska komma och har redan börjat räkna timmarna. Konstigt!!! Helt plötsligt går klockorna i ultrarapid!

Hur mycket har man inte i sina dagar alltid längtat efter något eller någon. När man väntade sina barn, vilken förväntansfull längtan och väntan man hade efter att de skulle komma. Glädjen när man då äntligen fick hålla dem i sin famn går inte att i ord beskriva. De stunderna är för alltid inristade i mitt hjärta. 

Ibland kan längtan vara tillbaka till tider som flytt och ibland är den riktad framåt, mot framtiden. Det har funnits tider och perioder i mitt liv då min längtan mer eller mindre riktades bakåt i tiden i stället för framåt bara för att man skulle orka med det liv man levde. Man överlevde så att säga genom sina minnen av längtan efter något som hade varit. Och frågan man då ställde sig ofta var " Om man verkligen hade gjort rätt. Var det så här det skulle vara? Finns det verkligen ingenting mer?" 

I dag lever jag mer i nuet. Det som har varit, har varit. Vem vill leva i dåtid, om man kan leva i nutid? Inte jag i varje fall som jag känner mig nu och med den man jag har kär! Jag tycker man kan säga att min längtan har blivit mer positiv, med andra ord mer framåtriktad.

Jag ser mer möjligheter där längtan finns än att jag faller ner i någon slags törnrosasömn med drömmar om och av längtan till gamla minnen om det som varit och aldrig kan bli mer än det det var.  Som ni mina kära läsare allt eftersom kommer att få ta del av. I alla fall en del av dem.

Ha en bra Annandag Jul

Kram

Mitt första barnbarn, december 09 Visst är han något att längta till ;-)
Då var den här julaftonen slut för det här året och det är bara julhelgen kvar. Min blogg dan före dopparedan var ju väldigt deprimerande. Men det var så jag kände mig inför min första jul ensam, utan någon av mina barn eller kärestan. Idag så här dagen efter känns det betydligt bättre och det tack vare att jag inte behövde fira julaftonen alldeles för mig själv. Att sen få avsluta kvällen med att få prata med dig BeA, kändes bara så bra.





Tack Gerra ännu en gång, för en riktigt trevlig julafton. En bloggarvän från E-k som förgyllde min dag och jag hoppas att jag gjorde detsamma för honom också. Men visst saknade vi våra kärestan, han sin hjärtevän och jag mina barn och även min hjärtevän.

Timmarna gick snabbt och helt plötsligt var klockan 21.00 och han var tvungen att tänka på hemfärd. Han hade ju en hemresa på ungefär två timmar. Snacka om reseavstånd här i Stockholm! Inte många mil man tar sig per timme! På den tiden skulle jag i stort sett ha hunnit fram och åt mellen Piteå och Luleå med buss med god marginal och det är cirka fem mil enkelväg!!

Någonting jag i alla fall fick lära mig i går och det var att dricka kaffe med Baileys, inte brevid men i kaffet och det var himmelskt gott. Faktum var att jag tyckte att det var godare så än att dricka det vid sidan om. Nu tror ni att vi bara drack gott men det gjorde vi inte, vi åt också gott. Tänk att mat smakar så mycket bättre i gott sällskap.

Det enda vi inte hade och det var en tomte men det klarade Gerra så bra att vara ändå. Han var så snäll och gav mig en julklapp som hette duga och som jag behövde så väl. Nu behöver jag inte skaffa mig ett par glasögon i alla fall. Tack för den Gerra! Kanske jag i alla fall har varit lite snäll det här året.

Jag skrev ju om mina jular förr om åren med min familj i mitt förra inlägg och nämnde då också om mina systrars tro på tomten. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag själv slutade tro på tomten men jag kommer ihåg julen då jag definitivt inte trodde på tomten och då var jag ungefär sex eller sju år.

Vi bodde i en lägenhet mitt inne i Ystad vid ett torg som hette Stortorget. Kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt med en julgran mitt på torget, ingen snö och studenter som sjöng julsånger dansandes runt granen. Mycket konstigt i mina baranögon. Jag längtade till snön och det hjälpte inte att mamma hade sprutat någon slags "fejksnö" på fönsterrutorna.

Denna julafton, min första jul i Skåne utan snö, kom tomten in i rummet med en stor säck på ryggen.Mina småsyskon sprang och gömde sig och jag som var äldst gick fram till tomten. Tog honom i handen och önskade tomten välkommen till oss. Gav en kram och viskade i min mammas öra att fixa till håret som stack ut lite granna bakom nacken. Tala om en förvånad tomte!

Allt det var för att mina syskon skulle få fortsätta att tro på tomten. Tro inte för allt i världen, att det bara var för att jag ville vara snäll. Det var nog mycket mer för att jag ville visa mig stor och modig, sen så var det ju också ganska kul tyckte jag att mina systrar kunde var så fjantiga och så otroligt rädda för tomten.

Ha en god fortsättning på julhelgen!

Nu ska jag gratta min äldsta dotter som fyller år just i dag.

Kram


Då har vi kommit till dagen före dopparedagen, alltså julafton i morgon. Känns lite konstigt eftersom det är första julen jag inte firar julen med min familj. Ja, sen jag bildade familj och fick barn. 





Sist jag var ensam en jul det var då jag var ung och bodde här i Stockholm men inte ens då var jag ensam på julafton. Jag jobbade ju då och var med arbetskompisar och patienter och vi hade jul på avdelningen, åt god mat, delade ut julklappar till varandra och hade det väldigt trevligt och mysigt. Tror att vi också något år hade en jultomte som kom och hälsade på på avdelningen.

Inte för att jag är en direkt traditionsbunden julfirare men nog saknar man sina barn sådana här dagar. Har inte hunnit eller har velat känna efter hur det kommer att kännas i morgon av att inte ha något av sina barn runt omkring sig. Men redan nu kan jag tänka mig att det kommer att kännas tungt, för redan nu känns det bara så.....

Att plocka fram julsaker och pynta har det ju, allt eftersom åren gått och barnen blivit större, blivit mindre och mindre med. Det är väl det som är runt omkring som jag kommer att sakna. Saker man gjort tillsammans, som att göra julgodis, pepparkaksbaket, avsmakning av de olika julrätterna man tillagat, påklädningen av julgranen och myset runt adventsljuset. Alla spel och all julmusik man spelat och lekar man lekt för att få tiden att gå till julafton då klapparna skulle delas ut.

Många är de jular då vi hade en jultomte som kom och delade ut julklapparna men barnen hade ju ganska snabbt gissat att det hade har varit någon av oss, mormor,x:et eller jag. Inte som mina syskon som trodde på tomten ganska långt upp i åldern! Men ett år blev minabarn lite ställda och fundersamma om inte tomten ändå inte fanns. Vi hade frågat en son till en av våra bekanta om inte han kunde vara tomte. Han hade tyckt att det var jättekul för inget av våra barn hade känt igen honom. Men sen blev det att de själva fick dela ut klapparna och de tyckte att det var kul det också.

Det jag kommer att sakna allra mest i morgon är min sons tjat om att få öppna en julklapp på morgonen och sen direkt efter det tjatet om att få öppna ännu en till förutom den han redan fått. Och sen detta tjatande om att när ska vi få öppna resten av paketen. När har man någonsin saknat någons tjat tidigare?

Nu ska jag gå och griljera skinkan och göra klart Janssons frestelsen,  måste få in lite jul i lägenheten. Hyacinten jag köpte och som jag egentligen inte tål har börjat slå ut och sprider sin doft av jul.

Jag överlever nog den här julen, men det är mycket jag kommer att sakna.


Ha en trevllig dagen före dopparedagen!

Kram!