Var ju ut med mina bästaste grannar i lördags. När jag tänker efter så kan jag nästan inte komma ihåg när jag sist var ut och hade trevligt. 
 
Kan någon förklara för mig varför jag alltid ser upp i himlen och trutar med munnen på fotona  ;)
 
 
Vi var till Sankta Clara en pub som ligger i Gamla stan. Nere i källaren var det den minsta pub jag sett, men mysigt med levande musik.
 
 Det var hela tiden någon som spelade och sjöng. Det finns tydligen ett husband som spelar där, men det som är häftigt är att folk kan komma dit och spela och sjunga. Och tydligen är det väldigt populärt att göra det. Och de gör det bra.
 
 
Då vi var där så tyckte jag att det speciellt var en trummis som var j*igt duktig och som min granne senare sa hörde han till pubens husband. Sedan var det en man som spelade munspel som jag blev mäkta imponerad av. Honom vill jag nog höra mer av.
 
 
Men nästa gång vi ska dit ska vi nog komma oss iväg tidigare för att få bättre platser. För som sagt var, litet ställe, läs minimal, och därför inte många platser att sitta på. Men fullt av folk som gillar blues och jazz.
 
 
"Feel good" var känslan vi hade då vi gick därifrån för att ta tåget hem och vi bestämde att det här skulle absolut inte vara sista gången.
 
Något annat jag har att se fram emot i sommar är besöket hos Gunsan och de andra vännerna som finns i hennes närhet. Vi har tänkt kuska omkring lite och hälsa på  ;) Gert till exempel som jag inte har träffat på evigheters evighets tid. Och Tina, ska verkligen bli kul att få träffa hennes man och självklart henne med  ;)
 
Och sedan resan uppöver till mamma, dottern och sonen och för att inte tala om mitt ♥barnbarn. Sedan är det ju lite speciellt, båda dottern och sonen fyller jämnt  ;)
 
 
 
 
 
 
Gamla stan, Sankta Clara, Spela och sjunga, munspel, jazz och blues, Good feeling,
I torsdags fick jag äntligen börja städa upp i lägenheten- Och det måste jag säga var en absolut nödvändighet. Tala om att det var både skitigt och dammigt, precis överallt. 
 
Det som jag sedan upptäckte lade lite sordin på mitt humör.
 
 
 
 Då jag kom ut på balkongen kände jag att det luktade lite konstigt. Konstigt är kanske lite väl i underkant, men det luktade inte som det annars brukar göra. Slängde ett öga på fågelungarna och noterade att de båda låg i boet. Jag har inte haft så mycket tid att hålla koll på dem som jag nu så här i efterhand kan tycka att jag kanske borde ha gjort. 
 
 
 
Jag började putsa fönstret, men kände den där äckliga doften mer och mer och bestämde mig för att kika ner till grannens balkong och se om de kanske hade något där som kunde lukta så illa som det faktiskt gjorde. Stank är väl kanske en bättre beskrivning av lukten. 
 
Konstaterade att de inte hade något av vad jag kunde se och på vägen in för att byta vatten i hinken slängde jag åter en blick mot fågelungarna. Då såg jag...!
 
Jag stannade upp, tittade igen. Den minsta fågelungen, han som jag berättade om i förra inlägget, rörde sig inte. Bara låg där så stilla. Jag gick in och frågade Gary om han hade sett vad som hade hänt med den ena fågelungen. Han svarade att det hade han sett redan för någon dag sedan.
 
Självklart blev jag ganska så förbannad. Vadå sett och sedan inget sagt eller gjort något?!!! Man kan ju inte låta något som har dött ligga så länge. Han trodde att jag visste det och att naturen har sin gång. Hur gör fåglarna annars ute i naturen? 
 
 
 
Jag bara skakade på huvudet. Det här är väl förbanne mig inte ute i naturen utan på min balkong. Det som förundrade mig var att han inte hade känt den där stanken då han varit ute på balkongen. 
 
Lite dåligt samvete har jag, det måste jag erkänn, att det kanske är mitt fel till att den dog. Jag såg ju att den ena duvan inte tog så bra hand om honom efter min räddningsaktion, men sedan var han ju också väldigt liten jämfört med den andra fågelungen.
 
Men nu har han det säkert bra däruppe i fågelhimlen.
 
 
 Fågelungen som är kvar har börjat få mer fjädrar än fjun.
Nu kan man börja skönja att det är en duva. 
 
 
 
 
 
Idag blev det lite dramatik med mina fåglar. 
 
Ser ni! Jag skriver om dem som mina fåglar  ;)
 
Det har ju som blivit det eftersom man håller ett öga på dem. Inte bara ett utan ett par massor av gånger per dag. 
 
I dag hade jag målarna här som håller på att fixa fönstrena i våra bostadsrätter. Jag kommer inte ihåg om jag sa att mitt köksfönster fick en spricka i förra veckan då snickarna var här. Idag fattas det en hel bit! Den gick med andra ord ännu mer sönder då målaren höll på.
 
 
 
Undrar hur länge jag får stå ut med det. Konstigt känns det att målaren kommer innan glaset blivit åtgärdat. Blir som dubbelt jobb och JAG får vänta med att få putsa fönstret och få upp gardinerna i köket. Vill ju att allt det här ska bli klart någongång. Allt belv som lite mycket utdraget.
 
Men det var inte det som jag egentligen skulle berätta om, fastän målarna på sätt och viss har lite med det att göra. Tror jag i alla fall  ;)
 
Som ni kanske förstår så fick dessa små duvungar vara ensam väldigt mycket idag då målarna var i farten. Men jag såg att duvparet flög någon gång då och då förbi. Så nog hade de koll över vad som hände och skedde på balkongen. 
 
 
 Strax efter det att målarna hade gått tittade jag ut. Hela familjen var samlad och ungarn var som galna. Stod där och gapade med sina små näbbar, pep och försökte följa efter sina föräldrar då de gick flög iväg. 
 
 
 
 
På balkonggolvet lade jag ju ut en sådan där grön matta förra året. Den är lite grov och det är som små hullingar längst upp på ytan. Inte hårda men ...
 
... för en pyttepytte liten fågelunge kan det nog vara det. Det fick jag bli varse idag.
 
Då föräldraparet hade flugit iväg såg jag att båda två låg lite utanför själva boet. Jag tänkte inte mer på det just då. Eftersom jag hade tvättstuga hade jag inte riktigt lika mycket tid att titta efter dem som jag annars brukar göra. 
 
 
 
Ungefär två timmar efter det att jag sist hade tittat till hur det var på balkongen gjorde jag det. En av föräldrarna kom just då tillbaka och gick direkt till boet. En av duvungarna var snabbt framme i boet och lade sig under magen som de alltid brukar göra, men den andra låg kvar på mattan. Den låg och tittade på de andra och gjorde några försök att gå, men det var som om den inte orkade.
 
Den ena av dem är lite mindre och det var den som var kvar. Inte vet jag hur vanligt det är att den ene är mindre. Kanske det är så det ska vara, men jag är lite orolig för den. Orolig att den inte ska klara sig. Kanske det har med storleken som får mig att tänka så, men det är som att den alltid får vänta och klarar sig inte ta sig fram lika bra och snabbt som den som är större. 
 
Det värsta av allt är att jag kanske har gjort något oförlåtligt. Jag får hoppas att det inte är så. Jag har ju alltid fått höra att man aldrig ska röra djur och helst då inte småfåglar om de har ramlat ur boet. Då lämnar föräldrarna dem i sticket eftersom att de har fått en annan doft och i det här fallet min doft. 
 
När jag tittade ut igen efter att tvättstugan var klar för dagen regnade det ute. Och inte var det direkt vindstilla heller och där ligger den minsta fågelungen än, utanför fågelboet. Duvföräldern låg kvar i boet med den andra fågelungen under magen. Då bestämde jag mig.
 
Jag gick ut och försökte få den att röra på sig med hjälp av sopskyffeln men det gick inget vidare. Låter väldigt hårt men jag var väldigt väldigt försiktig. Men inte kunde jag låta den ligga där och bli både blöt och kall så jag gick in och hämtade en handske och tog lite försiktigt och puffade till den så att den skulle gå till boet. 
 
Den skyndade sig in under magen tillsammans med sitt syskon. Strax efter det flög duvan iväg. Där låg de båda ungarna ensamma i regnet. Efter ett bra tag kom den andra duvan och la sig i boet, så nu hoppas jag att de klarar sig. Det är också väldigt kallt ute, känns kanske bara så på grund av regnet och denna evinnerliga blåst. 
 
 Håller nog även ett öga på oss som bor inne i lägenheten