Gud vad dagarna går fort, nyss var det onsdag och jag hade flera dagars ledighet framför mig. Nu är det lördag och inget speciellt har jag gjort mer än att vila mig, ja lite annat också men inte sånt som jag egentligen skulle ha behövt ta tag i. Att måla mina dörrposter till exempel eller först och främst kanske spackla dem, plockat lite ur någon flyttkartong som står nere i mitt förråd. Det blir många saker jag skulle ha kunnat göra om jag börjar räkna upp dem. När jag är ledig nästa gång ska jag ta tag i det, det lovar jag mig själv, här och nu.





Samtidigt var det skönt att bara vara ledig, känner mig lite sliten i kroppen efter den senaste förkylningen. Inte konstigt egentligen för jag kände ganska mycket av dammet på skolan och tror att det är därför man känner sig som man gör. Man orkar inte med hur mycket som helst,  men nu ska det vara städat på skilan så då  får man komma igen med nya krafter efter ledigheten.

Under några dagar har BeA varit ute på jobb, som vanligt ska jag kanske skriva, så vår kontakt de senaste dagarna har skett per telefon ett par gånger per dag. Tur att den finns! Jag har också varit ut på webb TVn  och tittat lite på det de sänder, ganska kul. Till exempel i går och i torsdags sände de från en bordtennistävling i Kalmar. Herregud det är annat än då man själv spelar det. Ser nästan ut som om de skulle ha ett gummiband mellan racketen och bollen.


Se hela bildenIdag och i morgon är det SM i brottning och det tycker jag kan vara roligt att se på ibland, men det är mest för att se om man skulle få se ett känt ansikte som min fd grannes dotter Jenny som man känt sen hon var liten och var och lekte med mina döttrar. Hennes två bröder började först med brottningen och sen ville Jenny också pröva på och på den vägen är det. Tror att hennes bröder slutat med brottning men är inte riktigt säker, flera år sen man träffade dem men säkert vet mina döttrar mer eftersom de umgicks en hel del då de var yngre. Ungdomarna brukar hålla koll på varandra.

Det blev mycket skrivet fastän jag inte har skrivit om det jag egentligen hade tänkt skriva om. Det får jag lov att vänta med till nästa gång jag skriver. Har nog för mycket BeA♥ i tankarna just nu.



"Att älska är att älska trots något,
inte på grund av något."

Ha en riktigt skön lördag!

Kram



Vilket härligt väder vi har haft idag, fastän solen inte tittat fram så fick man ändå vårkänslor av att höra takdroppet. Det var riktigt varmt och skönt och inte en endaste vindpust kunde jag känna, så det var en riktigt njutbar promenad därför passade jag på att ta en extra lång sväng.

Hörde på nyheterna att de varnade för halka ikväll så man får väl hoppas på att de som inte behöver åka ut på vägarna håller sig hemma.

När jag hörde att de varnade för halkan och sa att de som måste ut på vägarna skulle ta det lugnt, kom jag att tänka på då jag och mitt X hade flyttat till Öjebyn  i början av 80-talet. Jag hade fått anställning inom hemtjänsten med bil. Då kunde man inte välja om man skulle vara eller inte vara ute på vägarna. De äldre behövde sin dagliga tillsyn oavsett väder och vind. 

Se hela bilden
Att jag fick anställning inom hemtjänsten med bil var verkligen tur för mig, för då blev jag tvingad att köra bil för att ta mig till de äldre som bodde runt om i kommunen. Jag hade sommaren före flytten till Öjebyn voltat av vägen med vår nya bil. 7 varv rakt in i skogen. Av bilen blev det bara skrot, gick varken att laga eller fixa till den efter det. Alla sa att jag och min dotter hade haft änglavakt eftersom vi inte blev skadade. Jag fick endast en fruktansvärd huvudvärk på natten, troligen hjärnskakning. Efter det vägrade jag i sten att köra bil och var fruktansvärd att ha som passagerare i bilen. Då jag hörde grusknastret från vägen då jag satt i bilen blev jag alldeles panikslagen och skrek utöver mig.


Ni kan ju tänka er mig då,  ute på vägarna, krypkörandes i knappt 30 km/h i början då jag började jobba inom hemtjänsten. Jag var alldeles kallsvettig då jag kom fram dit jag skulle men det var bra för allteftersom veckorna gick började jag öka farten så smått och innan vintern kom var jag uppe i 50 km/h.

Men under alla dessa veckor fanns det ju även andra bilister utefter vägarna och de var minsann inte så glada då de hamnade bakom mig och det har jag full förståelse för idag. Jag körde alltid mitt på vägen och var livrädd för att hamna på vägkanten där gruset låg. Har aldrig haft så många bilar som tutade åt mig som under den tiden och för att inte tala om alla arga och ilskna blickar.

När vintern kom fortsatte jag att köra och fakttum är att det blev betydligt mycket bättre eftersom det inte fanns något grus som knastrade. Veckorna blev till månader och jag blev modigare och modigare och tänkte och drömde inte lika mycket om bilolyckan. Men man har väl alltid det omedvetet inom sig.

En dag, ungefär den här tiden på året, hade de varnat för halt väglag på radions morgonnyheter och sagt att man skulle ta det extra lugnt på vägarna. Vilket jag också gjorde. Efter jobbet åkte jag till affären, behövde handla hem lite matvaror och tänkte passa på att göra det innan jag hämtade dottern från dagmamman.

Jag svängde in på vägen mot affären och kände plötsligt hur bilen bara gled  iväg och jag fick panik och bara skrek. Långt borta hörde jag en biltuta och jag hann tänka att nu, nu var det färdigt med mig och jag skulle aldrig mer få se min lilla dotter igen.

Jag knep igen ögonen och så kände jag dunsen då bilen for in i snödrivan.

Blev sittandes så ett tag, vet inte hur länge. Efter en stund, som kändes som evigheter, hörde jag att någon knackade på min sidoruta och försöker öppna  bildörren. Då jag öppnade ögonen och tittade upp stod det en man utanför min bil som oroligt undrade hur det var med mig och frågade om jag hade skadat mig. Då han såg att det inte var någon fara med mig sa han att han trodde nog att det räckte med tutandet. Först då upptäckte jag att det var jag som satt och tutade.

Mannen erbjöd sig att hjälpa mig att få upp bilen från diket. Han såg nog att jag var mer eller mindre i ett chocktillstånd och sa att det inte verkade vara någon fara varken med bilen eller med mig men om jag ville skulle han kunna fixa så att någon körde bilen hem åt mig och om jag ville även besöka vårdcentralen.

Jag kände mig jättefånig då jag klev ur bilen och upptäckte att jag bara hade kört ner en bit i vägdiket. Men mannen och några andra män som hade dykt upp hjälptes åt att få upp bilen på vägen. Tackade dem för hjälpen och sa att jag nog skulle klara mig.

Körde bilen direkt hem i ungefär 20 km/h och storgrät hela vägen hem och hade helt glömt bort att jag hade varit på väg till affären. Jag ringde till dagmamman och berättade vad som hade hänt. Dotterns dagmamma tyckte att jag skulle gå och vila mig en stund,  så skulle hennes man och hon komma senare med min dotter. Vilket de också gjorde, dessutom hade de varit förbi affären och handlat lite matvaror åt mig. Tala om att man hade änglar omkring sig.

Var tvungen att sjukskriva mig i några dagar, fick en fruktansvärd huvudvärk. Då mitt X kom hem på fredagen, han brukade ibland jobba borta på annat håll, så tvingade han mig ut och köra bil. Om han inte hade gjort det hade jag nog aldrig mer satt mig bakom en ratt. 

Det om något är jag honom evigt tacksam för.

Godnattkram!




 

Jag fick oväntad ledighet från skolan. Tre hela dagar! Igår slösade jag bort nästan hela dagen till att i stort sett ingenting göra. Eftersom jag har en liten lägenhet tar ju inte städningen alltför lång tid och vårstädning tycker jag är lite för tidigt att börja med nu. Kanske jag tar och torkar ur något skåp, då har jag i vart fall gjort bort det men nu har jag även tänkt försöka få mig en tvättid i tvättstugan.





Ska jag kanske baka lite kanelbullar nu när min son ska komma?  Han som gillar mammas bullar ♥. Ska springa ner till affären lite senare och inhandla det som saknas för ett bak eller så går jag förbi då jag ändå går på min promenad. Jag får se hur jag gör. Först ska jag som sagt var få en tid i tvättstugan.

För att skingra mina tankar ska jag försöka aktivera mig lite mer de här kommande lediga dagarna. Jag har ju märkt att jag har en tendens att deppa ihop lite då BeA inte kan vara här så mycket som jag skulle vilja då jag har ledig tid. Han måste ju precis som alla andra också arbeta för sitt levebröd men försök att säga det till mig då jag deppat ihop, ingen lätt uppgift kan jag försäkra.

Det är inte lätt att leva i ett distansförhållande och det har jag aldrig ens trott att det skulle vara men så här jobbigt trodde jag inte att det var. Men det är väl som en bloggarvän sa: Tålamod! Måste väl utrusta mig med mer av den varan. Samtidigt kan jag tycka att det är skönt med att bara få rå om sig själv ibland men det gäller bara för väldigt korta perioder.

Nästa vecka börjar sportlovet men vi lärare på skolan arbetar de två första dagarna. Min son och jag har den turen i år att vi har lov samtidigt så han kommer att komma ner till mig på onsdag i nästa vecka. Jag får rå om honom i fyra hela dagar. Det som är kul är om BeA också kommer och är här någon dag. De två har ju redan träffats men det är ju inte riktigt samma sak då man är hos någon annan. BeA trodde att han skulle komma, inte 100% säkert har jag lärt mig att tänka då han säger så. 

Kommer ihåg då jag nämnde baka kanelbullar om en gång då jag hade ställt till med ett ordentligt bullbak i vår stuga då flickorna var små. Jag brukade alltid göra stora satser då jag bakade bullar annars fick man ju alltid stå och baka och nog hade jag annat att göra. Men i stugan brukade jag normalt inte göra så stora satser men om jag kommer ihåg rätt var det för att någon av döttrarna fyllde år och vi väntade en hel del gäster. 



Flickorna som alltid ville vara med och baka hade som tur var gått över till grannarna för att leka med sina jämnåriga tremänningar. Jag skyndade mig att knåda ihop degen så att jag skulle hinna baka bullarna innan flickorna skulle komma tillbaka hem.

Hade bråttom att snurra ihop bullarna med massor av vanillin-och strösocker , kanel och smör. Ville att de skulle bli riktigt smarrigt goda, när vi nu skulle ha kalas. Tyckte att bullarna inte riktigt luktade så som de brukade lukta men hade inte tid att tänka så mycket mer på det just då. Jag hade ju så bråttomt att få bullarna klara.

Då jag gräddade bullarna tyckte jag inte alls att det luktade så där gott av kardemumman och kanelen som det annars brukade göra. Kanske kardemumman hade börjat bli för gammalt, tänkte jag då och bestämde mig för att nästa gång jag skulle åka in till samhället för att handla skulle jag komma ihåg att köpa ny kardemumma.

Bullbaket höll aldrig på att ta slut! Bullplåt efter bullplåt satttes in i ugnen och jag var så så less då alla bullarna äntligen var slutgräddade. Samtidigt kände jag mig också väldigt nöjd, för nu hade jag bullar så det räckte både till kalaset och säkert för en bra tid framöver.

Normalt brukade jag efter att ha gräddat färdigt bullarna ta mig ett stort glas kall mjölk och provsmaka en, två eller tre bullar, men den här gången hade jag ju gjort en så stor degsats att jag var helt färdig och så fruktansvärt less och tänkte mer på hur mycket jag hade att göra förutom det att städa undan efter baket. Hela stugan skulle städas!

Då flickorna kom hem blev de inte så glada då de såg att jag hade bakat och de inte hade fått vara med. De fick istället hjälpa mig att paketera in bullarna i påsar. Riktigt nöjda var det inte med det men jag lovade dem att de skulle få äta så många bullar som de bara orkade då vi paketerat färdigt.En av flickorna tappade ner en bulle på golvet och snabbt var vår hund där och skulle ta den. Han nosade på den och konstigt nog lät han den ligga kvar. Jag blev ju lite fundersam och tyckte det var lite konstigt men hade full sjå med bullpaketeringen just då.


Jannice och Jeanette i köket i Öjebyn Visst var de söta mina två små hjälpredor ;-) Och det är de fortfarande.


När vi äntligen var klara så tog båda döttrarna var sitt stort glas kall mjölk och ett stort fat till brädden fylld med kanelbullar. Ännu nöjdare blev de då de fick lov av mig att gå och sätta sig i rummet och se på barnfilm på TV. Efter en stund gick jag in i rummet för att fråga om bullarna smakade bra och såg med förvåning att de bara hade ätit en bulle var.

De tittade lite snett på mig och frågade surt om jag hade bakat någon annan sorts bulle för de här var inte alls lika goda som mina andra bullar brukade vara. De tyckte att de var alldeles för starka så att det riktigt brändes i munnen på dem. Då var jag tvungen att smaka på en. Tvi vale och fy vad den smakade, klarade inte av att äta hela bullen som flickorna hade gjort. Inte konstigt att hunden inte hade ätit upp bullen på golvet.


Gick till kryddskåpet och läste på kryddburken jag använt och visst, det stod "KARDEMUMMA" med stora bokstäver på den. Öppnade locket på burken och luktade. Det var inte gammal kardemumma, utan det var  ...

... VITPEPPAR!!!

Jag hade använt vitpeppar och stod där och funderade över hur i hela världens dagar det hade hamnat i min kardemummaburk. Då kom jag ihåg att mitt X hade någon gång då vi hade varit till stugan köpt en påse vitpeppar och då frågat mig om det fanns något han kunde hälla det i. Men aldrig att jag hade sagt att han skulle hälla det i kardemummaburken och det utan att ens märka upp den.

Så kan det gå då man stressar, att man inte ens har tid att känna efter vad man använder för något.


Det blev inga kanelbullar till den festen, i alla fall inga hembakade.



Ha en fortsatt trevlig torsdag!

♥ Kram