Nu har jag gjort det!
 
Jag har gått och funderat ett tag på det. Ja ni vet när något är nytt och man inte riktigt vet vad det är då blir det ju gärna att man tänker ..humbug och annat liknande. Eller??
Men i förra veckan tog jag och beställde tid. Är bara tvungen att göra något åt min situation. Och idag var jag dit!
 
Det tog ett par timmar, men inget obehagligt, bara skönt avslappnande och behagligt. Då jag gick dit kändes det nästan som att gå till tandläkaren. Lite så där orolig i magen och nu var det ju speciellt eftersom jag inte visste vad som skule komma att hända.
 
Efteråt var jag lite frusen och törstig vilket jag har varit nästan hela dagen efter behandlingen. Till och med att jag slumrade till några timmar och det var ett tag sedan jag tog mig tid för att göra det. 
 
I fingertopparna känns det en lite pirrig och stickande känsla, nästan som då fingrarna har domnat bort och blodet börjar strömma till igen.
 
Saker som jag fått veta:
20 minuter efter sista cigaretten har blodtryck och puls gått ner till normal nivå och temperaturen i händerna och fötterna har återgått till det normala.
8 timmar efter sista cigaretten har kolmonoxidhalten i blodet börjat minskaoch syret får mer plats och man blir mindre trött. 
Efter 24 timmar har riskerna för att få en hjärtinfarkt börjat minska. 
Och jag måste vänta i tre hela veckor innan jag får en friskare ton i min hy och slipper det grådaskiga jag har nu. Men då har jag även fått en bättre blodcirkulation och lungkapacitet som gör att jag tycker det är lätt att promenera. 
Ännu längre måste jag vänta på att de skador på mina blodkärl ska börja repareras, att flimmerhåren i luftrören återaktiveras och att hostan och slembildningen minskat, ungefär 4-6 månader.
Kroppen är fantastisk måste jag säga. Tänk att efter offantligt många herrans år som rökare och därmed en förstörare av kroppen utan dess like så kan otroligt nog faktiskt kroppen läkas/helas, kanske inte 100% men nästan närapå. 
 
Nu får ni hålla tummarna att det den här gången går vägen för mig att bli en icke missbrukare.
 
Ha det!
 
 
Som så ofta längtar jag verkligen bort från Stockholm vintertid. Om man tittar på termometern kan det ju tyckas vara varmt och om man sedan jämför med temperaturen som till exempel var i Malå i helgen är ju Stockholm rena rama sommarparadiset. Men då har man verkligen inte varit här!! -2 här känns oftast som om det skulle vara allraminst -20. Kan det vara att fuktigheten här är mycket högre eller?
 
 
 
Vindarna är i vart fall lika isande kalla som jag kommer ihåg att de var på slutet av 70-talet då jag också bodde här i Stockholm. Hur ofta gick man inte hem efter Ringvägen, ihopkurad för att på bästa sätt komma undan isvinden som ven runt öronen. Ryser bara jag tänker på det. Idag finns det väl kanske lite bättre kläder men men ...
 Då jag var upp till Öjebyn i julas var ju vädret ganska likt det i Stockholm, kallt, blåsigt och fuktigt. Men det är ju inget ovanligt i början på vintern tycker jag som oftast faktiskt liknat vintervädret till viss del i Piteå med Stockholmsvädret.
 
 
 
Jag hade ju stor vånda, inte för vädrets skull, men inför bröllopet, inte för själva bröllopet i sig men det som komma skulle. TALET!! Eftersom jag var brudens mor. Det var många funderationer om vad jag skulle kunna säga och lika mycket om vad jag inte skulle kunna säga och dessutom vad jag absolut inte fick säga. Men som tur var hade min lillasyster lösningen, men det tar vi inte nu.
 
 
Min vackra dotter som brud 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
och en på mig då jag stod brud. Visst har modet ändrat sig  ;)
 
Men om jag skulle ha berättat något om min dotter så skulle det nog ha varit om då hon hade fått följa med två av sina dagisfröknar och två andra barn från dagiset in till Piteå (storstan) för att shoppa. Det säger ganska mycket om henne som person som jag än i dag kan se drag av. Egensinnig, envis, orädd och provar gärna något nytt och gärna något alldeles eget ingen annan har (kanske just det har blivit lite mindre med åren).
Dagen innan då jag kom till dagis för att hämta Jannice så kom en av dagisfröknarna och frågade mig om det gick bra att Jannice skulle få åka med in till stan för att handla. Jag tyckte väl inte att det stötte på några problem, men påminde dem ändå om att hålla ett extra öga på henne eftersom hon ofta hade en egenhet att försvinna och gav sig av på egna äventyr. Ja, dagisfröken log och sa att hon nog hade hört talas om några av dessa historier, men att nu var de ju två så det skulle nog gå bra.
 
Till saken hör att vi tidigare inför vintern hade varit iväg och köpt en ny mössa till Jannice som hon själv hade fått välja. En lång toppeluva som hängde över axeln, inte med någon tofs i slutet. Den var riktigt grön i grundfärgen och sedan var den stickad i en massa mönster med olika färger. Med andra ord, färggrann. Vet inte varför, men jag tänker på Ronja Rövardotter eller en mössa som Pippi långstrump säkert skulle ha valt. Och Jannice trodde ju länge som liten att hon var säkt med Pippi och om jag inte skulle ha vetat att hon var en påhittad figur så skule jag nog ha varit benägen att hälla med henne om det. Jannice hade ju förutom andra likheter med henne dessutom nästan lika rött hår. 
 
 
 
Då jag kom och skulle hämta Jannice för dagen så möttes jag av en av dagisfröknarna som vile berätta hur det hade gått då de hade varit till stan. De ville berätta innan Jannice själv berättade så att de inte skulle bli något missförstånd. 
 
De hade åkt in till stan i en av dagisfröknarnas bil och parkerat bilen inte alltför långt bort från den affär de hade tänkt sig till. Dit hade allt gått bra och de hade gått in på HM. Då man kom in i affären så var den uppdelad på en nedre avdelning och så var det en stor bred trappa som ledde upp till avdelningen med barnkläder. 
 
Dagisfröken hade småpratat med flickorna och hade sagt till dem ett flertal gånger att de inte fick gå iväg utan dem utan hålla sig i närheten. Plötsligt frågar en av flickorna varför Jannice inte behöver göra det, för hon är inte med oss. Dagisfrökens hjärta måste ha slagit frivolter flera gånger om, förstår jag då hon står där och berättar för mig om besöket på stan. 
 
När hon hade frågat de andr aflickorna om de hade sett vart Jannice hade gått skakade de bara på sina huvuden och sa näe. En av dagisfröknarna hade rusat ner för trappan där hon stötte på ett äldre par som sa att de sett en rödhårig flicka i färgrann mössa gå ut genom dörren ut på gatan. 
 
Då dagisföken hade kommit ut på gatan hade hon sett Jannice stå lite längre bort på gatan och prata med ett äldre par. Jannice hade sagt att hon bara hade velat prata med dem och att de hade varit jättesnälla. Och de hade trott att hon var släkt med Pippi Långstrump. 
 
Jannice gjorde ofta så, gick på egna äventyr, Envis och i stort sett aldrig rädd för något. Ja möjligtvis då kanske hästar i vissa fall. Jag tror att då det gäller hästar mötte hon sin öveman i vår allas nu saknade gräddbakele Natazja. 
 
 
 
 
... att sluta röka. Är så less på mig själv och dumförklarar mig själv flera gåner per dag till att man fortsätter. Trots att jag vet om alla sjukdomar jag kan drabbas av eller rättare sagt som jag förr eller senare får om jag fortsätter att röka. För att inte sedan tala om ALLA fördelar som jag får om jag slutar röka.
 
Boken jag läste "Bli en icke rökare" av Allan Carr var jättebra, den fick mig verkligen att förstå att jag är en missbrukare. Men har jag slutat för det? Ja några månader men sedan ...
 
Gary hade sett ett program där de just hade tagit upp ämnet om varför det var så lätt för vissa men så oerhört svårt för andra. Det var några forskare som höll på med att forska kring den här frågan. Vad de hitintills hade kunnat se var att mycket berodde på när, alltså i vilken ålder man hade börjat röka. Ju yngre man hade varit vid debuten som rökare desto svårare var det tydligen att sluta. Det trodde att en del av förklaringen kunde hittas i frontalloben eftersom den inte är färdigutvecklad först förrän vid 18-årsåldern. Det gjorde att om man rökte före det utvecklades vissa funktioner inte fullt ut eller som de normalt annars kanske skulle ha gjort. 
 
Hmm .. så då har man någon typ av hjärnskada eller underutvecklad hjärna, men krasst sett så måste man väl ha det då man fortfarande röker och vet om allt man utsätter sin kropp för och för att inte tala om omgivningen!
 
För några månader sedan såg jag en annons om att det nu fanns hjälp att få, med laser! I början brydde jag mig inte så mycket. Humbug! som allt annat som finns har jag tänkt.  Men nu har jag återigen kommit till den punkten då jag insett att det här inte går längre. Nu måste jag göra något åt mitt problem. Jag kan inte längre gå här och blunda och låtsas som att det regnar. Nu är det slut med det.
 
Jag har beställt tid för behandling, kanske jag blir besviken, men då har jag åtminstonde testat och försökt att göra något.
 
Ja sedan om det misslyckas, då återstår väl bara det att man får amputera huvudet. För det spelar väl ingen roll eftersom man inte har en fullt utvecklad hjärna.
 
Ha det!
 
sluta röka, laserbehandling, frontalloben, ung, testa,