Då är snart första dagen avklarad för denna vecka och det är bara fyra dagar till att arbeta. Så är det just nu, räknar dagarna till nästa ledighet. Har lite problem på jobbet. Hmm ... tycket jag känner igen att jag tidigare också har skrivit det.

Om det inte är med de "högre upp" eller elever så är det med kolleger jag tycks ha problem med. Låter som om jag skulle vara svår att samarbeta med, men det är jag inte snarare tvärtom skulle jag vilja påstå. Tror att det är den sociala miljön som tar bort det som i vanliga fall är normalt. Där kolleger tilåts ta på sig någon typ av "lillchefs roll" och sätter sig till doms över andra utan att se till sina egna fel och brister eller fråga varför det är eller har blivit som det är. Och möjligtvis kanske säga vad problemet är, för jag vet det inte. 

Känner bara att jag måste iväg från det där stället och det snart annars vet jag inte ...

I dag var eleverna väldigt trötta som de oftast är efter helgerna och jag frågade några elever vilken tid de brukade gå och lägga sig. Blev lite chockad då jag hörde att de flesta gick och lade sig vid tolv halv ett-tiden ungefär och de går bara i årskurs fyra, inte konstigt om de är trötta.

Men kanske jag inte ska säga någonting för själv var jag också en riktig "nattuggla", kanke inte då jag gick i den årskursen. Men på högstadiet var jag det och kommer ihåg en gång, då det gav konsekvenser.

Vi hade en lärare i SO-ämnena som inte kanske alltid var alltför rolig att lyssna på. På den tiden var det mycket läraren som stod framme vid tavlan och pratade och han var expert på det. För att inte tala om all den text han alltid skrev på tavlan och som vi elever förväntades skulle skriva av. Vilken skillnad det är på lektioner nu och då.

Läraren hade en ful ovana att stå och gunga fram och tillbaka samtidigt som han höll i pekpinnen. Vi elever brukade ibland fundera över det om han någon gång skulle kunna ramla framåt eftersom han anlitade pekpinnen ganska rejält vid gungandet så vi brukade slå vad om när det skulle kunna hända. Men jag kan inte minnas att det någonsin hände.

En av gångerna då han stod där och gungade och malde på satt jag där på lektionen och var fruktansvärt trött. Och inte blev det bättre av hans gungande, tvärtemot så blev det rent av sövande då man satt och tittade på honom. Det var måndagens sista lektion och under helgen hade jag varit ute med kompisar och haft roligt och söndagen hade det i vanlig ordning varit svårt att komma sig i säng i vettig tid. Så jag var verkligen trött, orkade inte ta till mig vad han surrade om och satt bara och längtade efter att lektionen skulle ta slut så att man skulle få gå hem. Helt plötsligt ...

Pang bom!... så for mitt huvud i bänken...

Jag hade blundat bara för en sekund!

Men fort satte jag mig upp igen. Högröd var jag säkert i ansiktet och skämdes verkligen för det. Jag som var så blyg! Alla tittade på mig, så även vår lärare som hade slutat gunga och spännde ögonen i mig och med en bestämd röst sa att han tyckte att fröken Ann-Catrin fortsättningsvis kanske skulle komma sig i tid i säng på kvällarna.

Just då tyckte jag inte att det var roligt enbart pinsamt fastän de andra i klassen skrattade, men nu ...

Men jag skulle inte vilja att det hände så med någon av mina elever på mina lektioner. Det skulle jag kunna tycka var ett misslyckande eller ett tecken på att undervisningen kanske måste göras på något annat sätt.

Nu ska jag hoppa i säng så att mina elever har en pigg och alert lärare som undervisar dem i morgon.

Godnattkram ♥

Då var jag tillbaka här. Det var behövligt med lite "Time-out", kände att jag inget vettigt hade att skriva om, att jag ältade samma sak gång på gång. Det kommer jag säkert att göra igen, men just då kändes det bara så jobbigt eftersom jag egentligen har så mycket att skriva och berättta om men kom ingen vart med det. Stod  och stampade på samma ställe och då är det roliga med att skriva borta. Men nu hoppas jag att det blir "andra bullar" av.

 
Det porlande ljudet väckte vårkänslor till liv  ;-)

 
Nu har jag varit ut på en lång lång promenad i det vackra vädret. Solen behagade titta fram då och då, men temperaturen var behaglig så man behövde varken kura ihop sig eller gå allt för fort för att hålla uppe värmen. Bara gå och njuta och lyssna på fågelkvittret. Åh vad jag längtar till våren!



Under de här dagarna har jag verkligen försökt att hålla mig från datorn, men visst, nog har jag varit in då och då och kikat in på Fb, läst lite bloggar och försökt att hitta inspiration och återuppväcka lite minnen. Jag hamnade hos någon som berättade om en kärlek i sin ungdom och kom då att tänka på en gång då en kompis till mig blev kär och ville ha hjälp av mig och en annan kompis till oss båda. 

Det var helg och disco i Folkets hus. Det som var smart var att det var disco i källaren och på övervåningen var det vanlig dans. Jag tror inte att det då var så vanligt förekommande på andra ställen. Vad jag då vet. Men hur som haver så gick vi tre tjejer dit och skulle ha kul. En av kompisarna och jag, vi brukade även gilla att vara uppe och dansa vanlig dans, alltså foxtrot, medan den andra kompisen som var kär enbart gillade att vara på discot. 

Hon som enbart gillade disco hade hört av någon annan kompis att killen som hon hade gått och varit uppöver öronen kär i i flera veckor hade tänkt sig på discot den kvällen. Jag och den andra kompisen bestämde då oss för att försöka få ihop dessa två. Vi skulle så att säga "slå två flugor i en smäll" tyckte vi. Vi skulle kunna välja var vi ville vara och dansa utan att få dåligt samvete och den andra kompisen skulle få sin kärlek och få vara på discot. Precis som hon villeoch inget kunde gå fel, trodde vi. Men som ju alla vet är inte livet så enkelt.

Jag och min kompis gick in i det här med väldig energi. Normalt var jag fruktansvärt blyg på den tiden, men jag tog mod till mig och bjöd upp denna kille som kompisen var kär i. Då vi var uppe på dansgolvet började jag prata om henne samtidigt som jag lite diskret frenetiskt försökte vifta in kompisen upp på dansgolvet. Om jag var väldigt väldigt blyg så var kompisen som var kär i den här killen det än mer,  så den andra kompisen fick i sin tur mer eller mindre tvinga ut henne på dansgolvet.

Så där stod vi, viftandes med armar och ben till den dunkande musiken och försökte prata om vår kompis, om hur söt och snäll hon var och en massa andra saker. Samtidigt som vi försökte få de två att komma närmare varandra så försökte jag och den andra kompisen så diskret som möjligt dra oss bort från discogolvet. 

Då vi äntligen hade kommit oss därifrån och satt oss i ett hörn för att kolla in hur det gick för dem så hade killen redan försvunnit från dansgolvet. Efter en stund hade vi kompisen med oss som inte var alltför glad på oss för att vi hade lämnat dem ensamna på golvet. För han hade stuckit så fort vi hade lämnat golvet. Vi frågade henne om hon hade försökt att prata något med honom, vilket hon inte hade vågat göra.

Så förflöt en stor del av kvällen. Antingen var det jag eller min andra kompis som bjöd upp honom och den andre släpade upp den kompisen som var kär, men de flesta gångerna slutade det som första gången. 

Sedan bestämde jag och min andra kompia att vi skulle byta strategi. Vi skulle dansa med honom och sedan skulle vi locka honom till att sitta med oss och prata. Smart tänkt tyckte vi. 

Det var bara det att då jag hade varit och dansat med honom så var inte kompisarna där på plats och han och jag började prata. Då jag ville prata om kompisen tystade han mig och sa att han förstod vad vi höll på med men att han var inte intresserad av henne.

Han var intresserad av mig!! Han gillade mig!!

Gud förbjude mig!

Sådant fick ju bara inte hända att en kille som ens kompis gillade, gillade mig. Fastän jag tyckte att han såg riktigt bra ut, det kan jag villigt erkänna nu!

Jag tror att jag övertalade honom till att han i varje fall kunde försöka dansa med henne. Är inte säker på hur det gick till, men helt plötsligt satt han och en kompis till honom i en bil med mina "vakthundar" och min moster och var på väg hem till mig. Mina kompisar hade gått hem eftersom de inte bodde lika långt bort som jag då gjorde. 

Har i ett tidigare inlägg berättat om mina "vakthundar".

Mina "vakthundar" och min moster trodde att det var min pojkvän och jag försökte säga som det var. Men lyssnade någon? Näe!

Det tyckte det var jättekul att jag hade en kille. Jag tror att vi fikade och satt och pratade länge länge vid köksbordet och allt eftersom försvann alla till sitt. Till och med hans kompis gick hem, men han stannade kvar. Vi låg i min syrras säng och pratade nästan hela natten, kommer inte ihåg om jag somnade till slut, men det var tidig morgon då han gick hem.

Ingenting hände, hade ju inpräntat i mig att det var min kompis som var kär i honom, fastän jag tyckte mer och mer om honom. Han var verkligen lockande men en väldigt förbjuden frukt!

Då jag vaknade senare på dagen ringde jag min ena kompis och pratade om kvällen och hon berättade att min andra kompis var jättesur på mig. Visste då att jag skulle få ett sjuhelsikes besvär med att både visa och bevisa att det inte var eller hade hänt något mellan killen hon var kär i och mig och att jag absolut inte på något sätt var intresserad av honom. 

Jag behandlade honom som luft, alltså jag tittade aldrig på honom, låtsades att han inte existerade. Fast jag egentligen ville annat.

Det fanns inte på min världskarta att jag skulle kunna bli ihop med någon som min kompis var kär i bara för att han gillade mig mer. Så var det bara, kompisarna kom alltid först. 

Efter några veckor var hon kär i någon annan då hon förstod att hon inte hade någon chans ... 
Då hade han redan en flickvän.

Träffade honom något år senare då jag bodde i Stockholm och vi lovade att höra av oss till varandra men ...

That´s life ...
 
 


Inte längesedan jag kom hem från träningen. Känner mig skönt trött i kroppen. Värre är det vad som händer i huvudet mitt. Har så många tankar men lusten till att skriva ligger just nu på långt under "zero". Jag vet inte riktigt vad som händer, kanske är det för att jag känner mig så fruktansvärt uttråkad. Uttråkad på mig själv, mitt liv, ja i stort sett på allt och jag kommer mig inte för att göra något åt det. Orkar inte göra något åt det är väl närmare sanningen.

Har funderat lite över det här och tror nog mycket på att det var den där "pendeltågsgrejen" som utlöste min leda. Om inte så gjorde det mig väldigt medveten om hur j-la tråkigt mitt liv just nu är.

Jag går till jobbet, arbetar mina timmar, går till träningen varannan dag ungefär. Åker hem, sätter mig vid datorn en stund, äter en bit, sätter mig och "glor" på TVn. Sitter kanske en stund till framför datorn innan jag duschar, tvättar av mig, borstar tänderna och går och lägger mig. I bästa fall har jag hunnit ta en promenad mellan maten och TVn.

Där emellan så är jag till affären, närbutiken, för fastän man har tråkigt så måste man ju äta. Under helgerna brukar jag åka in till affärscentrum just bara för att se att det faktiskt finns en värld utanför. Har jag tur så möter jag på någon bekant från mitt förra jobb som jag kan surra bort en stund med och kanske ta en fika, men det händer inte alltför ofta. Sedan åker jag hem, sitter där och längtar efter mina barn och barnbarn medan jag skriver en massa arbetsansökingar. 

Vilket j-la liv! Inte konstigt om jag känner mig oinspirerad att skriva. Inget som påminner eller inspirerar mig till att komma ihåg "kuliga" och tokiga saker man gjort och varit med om.

Minnet tryter när det inte får någon näring så därför tror jag att jag kommer att ta ledigt några dagar från mitt bloggande. Vill inte sitta här och hålla på att gnälla och tjata om samma saker dag ut och dag in.

Nu vill jag att våren snabbt kommer med sol och värme. Det är nog det som saknas men ...

 
Klippvägen var så vacker med mossa, snö och så smältvattnet
som frysit till istappar.

Ska istället ägna min tid till min nya hobby; digitalkameran och även försöka ta tag i min gamla hobby; spanskan som legat nere ett bra tag nu. Så får vi se om lusten kanske kommer tillbaka, förhoppningsvis om ett par dagar.


 ... och så köpte jag mig en liten krukväxt "Campanula, Blue sky"
för att förnöja mig själv lite ;-)


Ha en bra måndagskväll!

Kram ♥