Idag fick jag nog. Vill inte leva det liv jag levt de senaste året. Mitt liv är mitt och ingen annans. Efter att ha blivit inslängd i väggen och hotad i mitt eget hem ringde jag slutligen polisen. 
 
Känns bra just nu för att jag nu äntligen tagit tag i mitt liv. Visst känns det lite otäckt att jag ska vara tvungen att sova i samma rum som honom. Men jag kommer att krama telefonen hela natten ifall att. Jag har pratat med min granne och en f.d granne som jag kan ringa till om det skulle behövas. Det känns skönt och tryggt. Polisen kunde inte ta med honom på grund av att det räknas som ringa misshandel. En stor blånad på överarmen och hot. Polisen sa att de gärna hade gjort det men hindrades av en massa lagar och regler. 
 
 På måndag ska jag ringa Kronofogden och begära handräckning, för nu ska han ut. Nu är det slutfjantat från min sida och jag ska börja tänka på mig själv. Som polisen sa till mig, jag ska inte ta på mig sånt som det faktiskt finns hjälp att få från det sociala. Och visst har de rätt. Alla som talat om för mig att så kan du inte ha det, har alla haft så jäkla rätt hela tiden. Det är bara mina synapser som är lite långsamma och idag blev jag faktiskt rädd och det har jag inte varit tidigare. 
Efter många år på tunnelbana och pendeltåg här i Stockholm borde jag vara van vid folks uttalanden och ibland väldigt dåliga beteende. Ibland kan jag vara så fruktansvärt less på alla dessa människor som sköter sina privata saker via mobilen. Det är inga tysta eller diskreta samtal, utan alla får reda på att t ex " den där förbannades horan tog hans ... I munnen och det kunde inte den som pratade i telefonen acceptera. Nu skulle hon minsann visa både honom och henne och sedan kom det en massa idéer om hur hon skulle göra. Detta fick vi ta del av varken vi ville eller inte. Eller en man som skrek till frun att hon nu minsann fick visa att hon var en bra morsa annars ... Ja, vaddå annars börjar man ju själv fundera.
 
Det här är ju bara en bråkdel av ALLT man lyssnat till under alla dessa år, vissa är värre och andra lite mer som man själv kan känna igen sig i. Men allt det här behöver ju inte ske offentligt, tycker jag.
 
Jag njuter då det är lugnt och skönt då man antingen är på väg till eller från jobbet. Då hinner man rensa huvudet lite eller börja bearbeta det som komma skall på jobbet. Jag sitter ju kanske inte direkt och skrattar där jag sitter men vem har sagt att man alltid måste göra det. Det kan ibland bara vara så skönt att gå in i sina egna tankar så att man glömmer bort sig en stund om var man befinner sig. 
 
Och då kommer nästa irritationsmoment som jag verkligen hatar! Alla dessa som högljudd beklagar sig över oss alla som bara sitter där som några "dönickar"! Och på något sätt ska ha oss till att skratta eller få oss att känna någon sort av dåligt samvete för att vi inte sitter och ler hela tiden. Va f*. Visst fasiken skrattar eller ler jag om någon berättar en dråplig historia men ... Hela tiden. NOT!
 
 Men det som hände för någon dag sedan, en tidig morgon på väg till jobbet tar nog priset. Jag kom att tänka på den händelsen då jag läste Åsa Beckmans insändare "Plötsligt har alla rätt att häva ur sig vad som helst" på DN.se. 
 
Kvinnan, något yngre än mig, stiger på någon station innan jag ska gå av. Själv är jag trött efter en fruktansvärd natt med feberfrossa och minimalt med sömn. Jag har faktiskt denna dag tvingat mig själv att ta mig till jobbet bara för att jag glömt min kurslitteratur på jobbet och måste ha den på måndagen då kursen är.  Kvinnan sätter sig på platsen mittemot på andra sidan gången.  Jag kan redan då hon stiger på se att hon är arg eller irriterad på något I sättet hon sätter sig på sin plats och tittar sig runtom. 
 
 Och då kommer det: Djävla svenskar! Ni är så jävla fucking tråkiga. Här sitter ni och är döda. Ni vet inte hur det är att leva. Varför skrattar dansar och sjunger ni inte? I Turkiet där vet man minsann hur det är att leva. Där dansar vi och skrattar vi jämt dagen lång. Där lever de livet och vet hur det ska levas. Alla jävla tråkiga svenskar kan fucking mig dra åt helvete. Alla svenskar är så fucking tråkiga!  Kvinnan tittar sig runtom, väntar säkert på en reaktion. 
 
En mörkhyad man som sitter en bit ifrån ser jag har lyssnat på henne uppmärksamt. Han flyttar på sig och sätter sig på sätet mittemot henne. Hon verkar med ens väldigt nöjd,men fortsätter sin harang om oss jävliga tråkiga otacksamma svenskar. 
 
Kvinnan är verkligen ute efter att provocera, men en fredagsmorgon! Då alla längtar efter att den knappt påbörjade arbetsdagen ska vara slut så att man får åka hem och ha lite fredagsmys! Jag själv sitter där och retar upp mig på denna kvinnas haranger om oss svenskar. Visst vi kanske är tråkiga, vi kanske inte dansar direkt då vi sitter och är på väg till jobbet.  
 
Hon, kvinnan berättar för den mörkhyade mannen att hon minsann vet hur ALLA vi svenskar är efter att ha bott här i Sverige i fyrtio år.
Jag hinner tänka en massa fula saker om denna kvinnas uttalanden, om hennes sätt att dra ALLA över en kant och tänker om jag ska säga henne ett och annat men tåget närmar sig min slutstation. Kanske det var bra för man vet ju inte hur det skulle ha kunnat sluta. För jag var verkligen irriterad, trött och riktigt förbannad då jag klev av tåget. 
 
Jag brukar inte tänka så mycket fula tankar om människor jag inte känner, men henne tänkte jag att hon kan fara ända in i pepparn. Åk för helvete tillbaka till ditt jävla turkland om det nu är så jävla bra. 
 
Jag vet att Sverige inte är ett perfekt land, vi kanske inte klarar av att perfekt ta hand om alla som kommer . Vi som svenskar kanske inte är helt perfekta, men vi är ett land som försöker hjälpa så många i världen som möjligt undan krig och all förödelse det innebär. 
 
Jag vill kunna känna mig stolt över att vara svensk i Sverige med allt vad det innebär. Stolt över att vi är ett mångkulturellt land där alla ska få en chans att leva i fred och harmoni med varandra. Inte bli påhoppad för att man är svensk i Sverige. 
 
Just nu känns det som att livet går i minst 460km/h men ändå konstigt nog, är känslan av " slow motion" inte långt bort. Det är väl för att motpolerna arbete - privatliv inte håller jämna steg med varandra. Jag menar att på jobbet händer det en massa saker både bra och mindre bra hela tiden, medans det i mitt privata är så dött som det bara kan bli. Inget händer, tiden verkar stå still och jag väntar. Väntar på bättre tider? Jag vet inte eller så är jag nog rätt så osäker på vad jag riktigt menar med " bättre tider".  
 
I varje fall tycks vi två sitta på två olika planeter här hemma. Han på sin och jag på min och i min lilla lägenhet finns det inte plats för två. Det är bara så, så nu är slutet nära önskar bara  att jag hade varit lite mer "hårdhudad".