Allting bra har kanske inte alltid något gott med sig, som det här med att sova. Nu har jag kommit mig i säng rätt så i tid och vad gör jag?? Stiger upp en söndagsmorgon innan klockan ens har slagit sju!!! Det tycker jag mindre bra om. Skulle gärna ha sovit några timmar till.

Visserligen lade jag mig en stund till i min varma goa säng, men kunde jag somna? Näe, låg istället och lyssnade på alla ljud som finns i huset. "Sjuttsingen" vad de klampar i lägenheten under mig. Ljud brukar inte annars störa mig, snarare tycker jag om det för det visar att jag inte är den enda i hela världen. Det kan kännas så ibland för det är inte mycket som hörs i detta hus. Gillar då ungdomarna som hyr lägenheten under mig har fester, då får jag lyssna till mycket bra musik och jag vet att jag inte är den enda som lever och bor här. Men idag kunde de väl ha klampat med "mindre fötter!".

Nu sitter jag i alla fall här och funderar på vad jag ska göra idag i väntan på min tvättid som jag har lite senare på dagen. Ska i varje fall strax hoppa in i duschen och sedan kanske se till att jag får något i magen. Inte ofta jag känner mig hungrig men idag är jag faktiskt det. Kan det också ha att göra med att jag sover bättre nu?

Kanske att jag tar mig en sväng till gymmet lite senare idag, får se hur pigg jag är på det efter det att jag är klar i tvättstugan. Det var ju ett tag sedan och jag börjar känna av oron både i kroppen och knoppen.




Jag tänkte att nu när jag har gott om tid skulle berätta om historien om flaskan med "Livets vatten", ja innan den blev det. Har ju berättat om "Livets vatten" i ett tidigare inlägg som ni gärna kan söka åt om ni vill.

Min kompis och jag skulle äntligen få åka till Tärendöholmen för att tälta en midsommar. Åh vad vi hade längtat efter det. Jag tror att det var året före som det hade snöat midsommarafton och resan dit hade blivit inställd. Fy vad vi surade efter det, men nu skulle det äntligen bli av. 


Vi skulle få tälta en natt och det räckte för oss, bara vi fick åka dit. Det var ju en jättegrej då!





De andra kompisarna frågade vad vi skulle ta med oss och vi räknade upp en massa mat och annat. Det var ju förstås inte det de hade i åtanke fattade vi ganska snabbt.

På något vis fick vi tag i en flaska "Svartvinbärsbrännvin" som någon hade berättat för oss att det var gott och så enkelt att blanda ut. Det behövdes inte en massa läskedryck, utan vi skulle bara behöva koka sockervatten och blanda ut det med spriten så var det klart. Himla enkelt!

Problemet, det var att vi var hos min mormor. Var skulle vi gömma flaskan tills det var dags att åka?? Vi visste att hon gärna ville kolla i våra väskor att vi hade med oss allt. Så var skulle vi gömma en hel 75:a sprit? Och hur skulle vi kunna koka sockervattnet utan att hon skulle fatta misstankar?

Vi tyckte vi var smarta då vi tänkte till och ställde flaskan i skåpet under skafferiet. Ett skåp min mormor mycket sällan var i, dessutom fanns det en massa tomflaskor där sedan tidigare. Så vi ställde helt sonika flaskan längst bak i skåpet och kollade flera gånger om den syntes, men den försvann liksom i mängden tyckte vi.




Och så var det det här med sockervattnet! Hur skulle vi lösa det? Då kom vi på den smarta idén att vi skulle koka saft, osockrad saft och att det var mycket nyttigare än sockrad övertygade vi på något sätt min mormor om. Vi lyckades även med att förklara för henne att det var bättre om vi redan i förväg kokade sockervatten så att det fanns för dem som ville ha söt saft. Smarta som "sjutton" tyckte vi att vi var.

Dagen för avfärd till festplatsen kom och på något sätt klarade vi av att smuggla ut flaskan ur skåpet utan att min mormor såg något. Kommer inte ihåg hur vi  förklarade varför vi skulle ta med oss två flaskor sockervatten, men tydligen gjorde vi det bra eftersom vi fick ta med oss det utan "krusiduller".
 

Det var med en lättnadens suck vi satte oss i bilen och bekräftade för våra kompisar att vi hade fått med det vi skulle ha. De ville gärna smaka av det och de skulle i sin tur bjuda oss på "mellanöl"som de hade lyckats fixa. Som ni kanske har förstått var det ingen av oss som hade uppnått den aktningsvärda ålder man behövde för att kunna göra egna inköp av alkohohaltiga drycker.




Då vi kom fram till festplatsen började vi med att ställa upp tältet och packa ur all packning ur bilen, sedan skulle vi grilla lite korv och ta oss en öl hade vi bestämt oss för. Sedan var det dags för vår flaska att plockas fram.

Då vi tog fram den så tyckte vi att den såg ovanligt ljus ut, nog hade den väl ändå varit mörkare då vi hade ställt undan den in i skåpet. Men vi ryckte på axlarna och tänkte att vi kanske hade inbillat oss eftersom vi hade haft full sjå med att hitta ett gömställe.

Vi blandade färdigt i två flaskor, lika delar sprit som sockervatten och det blev inte mycket färg kvar av spriten.

Vi bjöd våra kompisar att skåla med oss, så vi hällde andäktigt upp den utblandade spriten i varsin mugg och skålade för att vi skulle få en jättekul festhelg, utan vuxna.

En av kompisarna började spotta och fräsa och frågade vad "i helvete" vi hade i flaskan så vi skyndade oss att smaka. Tänkte ju på en gång att vi kanske hade gjort något fel då vi blandade, men det var inte det som var problemet.

Problemet var att det smakade bara ... 


Ja, just det, bara "pissljummen" sockervatten! Ingenting annat!

Om man nu inte riktigt riktigt kände efter kunde man väl urskilja att det kanske fanns ett litet uns av alkohol i det, vilket inte gjorde det bättre.

Vi hade blivit lurade!

Men det skulle vi ta tag i då vi kom hem, inte skulle man sälja till oss färgat vatten ostraffat. Det kom vi överens om. Men nu väntade festen.

Tur att vi hade snälla (?) kompisar och att de ändå hade köpt med sig en hel del öl. Kanske ändå tur i oturen att vi på vår första midsommarfest utan föräldrar inte hade så stor tillgång till alkohol. Det blev en väldigt mycket nyktrare tillställning än vad vi hade räknat med.

Då vi kom hem satt mormor vid köksbordet och läste. Hon frågade hur vi hade haft det och om det hade varit kul. Hon tittade på oss med ögon som sa mer än hennes ord. Jag såg direkt att någonting lurt var på gång. Min mormor hade sådana ögon som kunde glittra utan att hon skrattade...

och då visste man...

Hon gick stilla och lugnt till skafferiet, böjde sig ned och öppnade skåpet under det! Jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och flämtade säkert som den värsta hunden och mina ögon blev säkerligen klotrunda då min mormor plockade fram en flaska som vi, jag och min kompis, kände igen mycket väl.

- Jag tror att ni glömde den här, sa min mormor och ställde flaskan mitt på bordet. Vi stirrade på flaskan och innehållet som det saknades ungefär en fjärdedel av. Det var riktigt mörkröd i färgen.

Vi höll andan. Vad skulle komma nu? Skulle vi bli utskällda? 

Helt plötsligt började min mormor skratta och sa att det här var det roligaste hon varit med om. Att ha fått lura oss så fullständigt. Hon och min mamma hade pratat om det här med sprit och öl och varit lite oroliga för det. De båda hade bestämt sig för att verkligen ha ögonen på skaft för vad vi gjorde. Ingenting hade undgått deras falkögon. Absolut ingenting!! 

Men vi! Vi hade missat helt att hon, min snälla rara mormor hade blandat ut spriten med vatten, just precis så att spriten fortfarande hade kvar lite färg! 

Inte hade vi lyckats lura dem så som vi trodde. De hade bara bestämt sig för att ingenting säga, bara låta oss tro att vi var så smarta. Och visst fanns det en poäng i det hela.

Vi hade ju med egna och nästan nyktra ögon fått se hur det kunde gå för dem som drack alldeles för mycket då vi hade varit på festplatsen. Det kunde ha kunnat vara vi. Hade min mamma och mormor börjat någon typ av diskussion med oss hade vi kanske även på trots gjort något dumt. Det kan ju ingen veta.

Året efter fick jag åka till festplatsen igen, visst smakade jag på både sprit och öl då också, inte svartvinbärs brännvin, men jag hade mina så kallade "vakthundar" med mig den gången. De såg alltid till att inget hände med mig, att jag var trygg. Då kanske inte alltid så uppskattad av mig. 

Nu kan det låta som om jag var världens lydigaste och skötsammaste tonåring, men det var jag långt ifrån. Men det är en annan historia och jag får ta det en annan gång ...

Ha en skön och härlig söndag!

Kram ♥


Blev ett uppehåll som jag inte hade räknat med. Jag har varit så fruktanvärt trött den sista tiden, så jag har varken orkat skriva här eller vara ute på Facebook. Började vara riktigt orolig för mig själv och min hälsa, men blev lite lugnare då jag hörde på radion att det tog upp det här med att gemene man tydligen är väldigt trötta just nu. Det förklarades med att den långvariga kylan tar väldigt mycket energi. Så nu vet ni det om ni inte redan visste det.

Nu har jag verkligen kommit mig i säng i något så när vettig tid och sovit minst åtta timmar per natt. Jag måste ju säga att det har gjort underverk. Är betydligt mycket piggare nu, så till den grad att jag vaknade före tuppen i morse och KÄNDE mig väldigt väldigt pigg och alert. Nu kliar det i mina fingrar efter att få skriva av mig.

Två dagar till veckan att jobba sedan är jag ledig i några dagar och det ska bli så underbart skönt. Nu är det bara att hoppas på att vädret också visar sig från sin bästa sida med massor av sol och mycket värme. Ska ju campera ihop med min son några dagar och det ser jag fram emot. Det var ett tag sedan jag fick rå om och ha honom bara för mig själv. Måste ju passa på då pappan är i Thailand (igen!)



Förhoppningsvis kommer det snart mer foton med hopp om vår!
Vackert med snö men börjar vara less på det nu...

Fastän jag har varit så trött har jag i alla fall försökt att få mig en promenad varje dag, kanske inte så långa men en promenad är väl alltid en promenad. Jag har ju varit på jakt att få ett foto av  hackspetten som jag hört knacka på för fullt men som alltid i sista sekund lyckats gömma sig för mig och min kamera. Och nu äntligen fick jag den att fastna, visserligen inte så där jättebra foto men i alla fall sitter den där i trädet nu på mitt foto.

 
Men strax efter att jag tagit fotot upptäckte den mig och fög sin kos...
...nästa gång ska det få vara varmare för att jag ens ska försöka.

Nu blev det helt lötsligt en massa måsten jag började tänka på, måste gå till gymmet som jag inte besökt på en hel massa dagar. Kanske därför jag börjar känna mig lite orolig. Samlat på en massa energi nu när jag sovit så mycket. måste också ...

Näe, när jag tänker efter orkar jag inte tänka på några mer måsten, räcker mer än nog med att jag vet vilka mina måsten är.


Ha en skön lördag!


Kramen till dig ♥ från mig ♥

Fy vad kallt det var. Solskenet som var så vackert lurade mig riktigt idag. Trodde det var varmare än det var, men en promenad på nästan två timmar blev det. Jag hade med mig kameran och ett tag trodde jag att jag skulle få den där hackspetten på bild som lurat mig ett tag. Precis då jag knäppte till så var den ... borta! Den hade gömt sig på andra sidan stammen och kom inte fram fastän jag stod en bra stund och försökte vänta ut den. Iskall hann jag bli om mina händer, så till den grad att jag inte trodde jag inte hade några fingrar kvar. 



Några av alla de foton jag tog i dag på min promenad

Jag trodde att jag även skulle få se ett par hästar stå lungt och tugga på sitt hö i hagen, men inte. Inte ett spår syntes av hästarna. Kan de ha hästarna inne på dagarna, hela dagarna. Låter konstigt i mina öron. Men spår av att det finns hästar här såg jag efter vägen som var full av deras spår och annat som hästar brukar lämna efter sig. Tror att jag börjat få lite hästabstinens, är ju så länge sedan jag träffade eller red på Natazja. Och "vete sjutton" om jag hinner göra det under sportlovet, men till sommaren ... 

Natazja är ju min och dotterns fjording som vi köpte för nästan 15 år sedan. Känns helt otroligt att det är så längesedan. Vart har åren försvunnit? Men både jag och döttrarna har haft många roliga stunder med Natazja, ska jag vara ärlig är det väl äldsta dottern som höll på med henne mest. Att hon bara orkade med att ha hand om två hästar och samtidigt sköta skolan. I dag så här i efterhand så förstår jag vilket j-la jobb hon hade, men hon älskade ju dem.

Båda våra hästar, Uross, vår älskade och saknade nordsvensk och Natazja, fjordingen har gett oss många minnesvärda stunder som jag nog kommer att berätta om lite då och då. Jag har ju redan berättat om Natazjas besök på vår altan i ett tidigare inlägg. Idag tänkte jag berätta om en lördagsmorgon ...

... då jag satt och drack mitt morgonkaffe i godan ro vid köksbordet. Ingen annan hade stigit upp än, ute lyste solen och våren var på väg. Det hade börjat komma upp lite grönt gräs vid dikeskanterna, men fortfarande var träden kala och det fanns bitvis snö kvar på marken. 

Radion spelade i bakgrunden och jag satt och läste tidingen. Det var så där lugnt och skönt som det bara var den stunden på morgnarna och jag älskade det. Lugnet och tystnaden innan någon annan stigit upp.

  
Två skisser på Natazja ♥ som min dotter ♥ gjort
( Hoppas att det inte gjorde något att jag lånade dem)

I ögonvrån ser jag något röra sig på vår infart. Hm ... lite tidigt på morgonen för att det skulle vara någon på väg hem till oss tänkte jag och fortsatte läsa. Hörde att det var väldigt livat i stallet och funderade på om det var dottern som var i stallet för att släppa ut hästarna. Jag tittade upp och vad ser jag ...

Det var som om mina ögon uppförde sig som det man brukar se på tecknade filmer då ögonen far ut och in i ögonhålorna. Just precis så kändes det.

- EN HÄST, ropade eller mest troligen skrek jag och stirrade på hästen som kom promenerandes in på gården nosandes på våra syrener som om det var något hon gjorde varje dag.

- EN HÄST ÄR PÅ VÅRAN GÅRD, fortsatte jag att ropa fastän jag redan vid det första utropet fått alla att vakna till. Då "tjugofemöringen fallit ned" och jag faktiskt fattade att det var vår Natazja som stod där utanför fick jag fart. Eller fart och fart, jag rusade nog mest omkring och hittade absolut ingenting av det jag skulle ha. Dottern hann ut före mig och satte in henne in i hagen samtidigt som hon släppte ut Uross, stackarn som hade fört sådant liv och vi hade inte fattat något.

Om Natazja som i vanliga fall kallades vår "gräddbakelse" kunde man nog också kallat henne fröken Houdini, för hon var duktig på att kränga sig ut både från stallet och hagen. Men som tur är eller var våra hästar väldigt hemkära och gick inte alltför långt bort då det någon gång hände.

Den här morgonen hade Natazja tagit sig ut ur stallet "fel väg" och gått över vägen och smaskat lite på det gröna gräset som kommit sig upp vid dikeskanten. Vi kunde följa hennes fotspår från stallet ut på vägen i leran och snön som låg kvar på marken.

Tur i oturen att ingen bil eller långtradare hade kommit då,  för vi bodde vid en väldigt trafikerad väg. En av grannarna påstod att i genomsnitt passerade det en långtradare vårat hus ungefär var tionde minut.

Så visst hade vi tur!

Kram ♥