Idag blev det lite dramatik med mina fåglar.
Ser ni! Jag skriver om dem som mina fåglar ;)
Det har ju som blivit det eftersom man håller ett öga på dem. Inte bara ett utan ett par massor av gånger per dag.
I dag hade jag målarna här som håller på att fixa fönstrena i våra bostadsrätter. Jag kommer inte ihåg om jag sa att mitt köksfönster fick en spricka i förra veckan då snickarna var här. Idag fattas det en hel bit! Den gick med andra ord ännu mer sönder då målaren höll på.
Undrar hur länge jag får stå ut med det. Konstigt känns det att målaren kommer innan glaset blivit åtgärdat. Blir som dubbelt jobb och JAG får vänta med att få putsa fönstret och få upp gardinerna i köket. Vill ju att allt det här ska bli klart någongång. Allt belv som lite mycket utdraget.
Men det var inte det som jag egentligen skulle berätta om, fastän målarna på sätt och viss har lite med det att göra. Tror jag i alla fall ;)
Som ni kanske förstår så fick dessa små duvungar vara ensam väldigt mycket idag då målarna var i farten. Men jag såg att duvparet flög någon gång då och då förbi. Så nog hade de koll över vad som hände och skedde på balkongen.
Strax efter det att målarna hade gått tittade jag ut. Hela familjen var samlad och ungarn var som galna. Stod där och gapade med sina små näbbar, pep och försökte följa efter sina föräldrar då de gick flög iväg.
På balkonggolvet lade jag ju ut en sådan där grön matta förra året. Den är lite grov och det är som små hullingar längst upp på ytan. Inte hårda men ...
... för en pyttepytte liten fågelunge kan det nog vara det. Det fick jag bli varse idag.
Då föräldraparet hade flugit iväg såg jag att båda två låg lite utanför själva boet. Jag tänkte inte mer på det just då. Eftersom jag hade tvättstuga hade jag inte riktigt lika mycket tid att titta efter dem som jag annars brukar göra.
Ungefär två timmar efter det att jag sist hade tittat till hur det var på balkongen gjorde jag det. En av föräldrarna kom just då tillbaka och gick direkt till boet. En av duvungarna var snabbt framme i boet och lade sig under magen som de alltid brukar göra, men den andra låg kvar på mattan. Den låg och tittade på de andra och gjorde några försök att gå, men det var som om den inte orkade.
Den ena av dem är lite mindre och det var den som var kvar. Inte vet jag hur vanligt det är att den ene är mindre. Kanske det är så det ska vara, men jag är lite orolig för den. Orolig att den inte ska klara sig. Kanske det har med storleken som får mig att tänka så, men det är som att den alltid får vänta och klarar sig inte ta sig fram lika bra och snabbt som den som är större.
Det värsta av allt är att jag kanske har gjort något oförlåtligt. Jag får hoppas att det inte är så. Jag har ju alltid fått höra att man aldrig ska röra djur och helst då inte småfåglar om de har ramlat ur boet. Då lämnar föräldrarna dem i sticket eftersom att de har fått en annan doft och i det här fallet min doft.
När jag tittade ut igen efter att tvättstugan var klar för dagen regnade det ute. Och inte var det direkt vindstilla heller och där ligger den minsta fågelungen än, utanför fågelboet. Duvföräldern låg kvar i boet med den andra fågelungen under magen. Då bestämde jag mig.
Jag gick ut och försökte få den att röra på sig med hjälp av sopskyffeln men det gick inget vidare. Låter väldigt hårt men jag var väldigt väldigt försiktig. Men inte kunde jag låta den ligga där och bli både blöt och kall så jag gick in och hämtade en handske och tog lite försiktigt och puffade till den så att den skulle gå till boet.
Den skyndade sig in under magen tillsammans med sitt syskon. Strax efter det flög duvan iväg. Där låg de båda ungarna ensamma i regnet. Efter ett bra tag kom den andra duvan och la sig i boet, så nu hoppas jag att de klarar sig. Det är också väldigt kallt ute, känns kanske bara så på grund av regnet och denna evinnerliga blåst.
Håller nog även ett öga på oss som bor inne i lägenheten
Kommentera