Ambivalentabloggen

I natt har jag inte sovit så bra. Vaknade minst hundra gånger! Det resulterade i att det inte är så länge sedan jag steg upp. Kvart i elva var klockan och jag var tvungen att titta på klockan ett flertal gånger innan jag insåg att klockan faktiskt var så mycket. Det känns som om att jag har skumgummi i både huvud och kropp. Får nog ta och vila mig en stund senare under dagen, för fastän jag har sovit så länge känner jag mig långtifrån utvilad.

Mina oroliga drömmar i natt ser jag som ett uppdämt behov av att skriva av mig mina känslor, vilket jag inte gjort på ett bra tag. Tror också att det är så att jag mer och mer börjar känna mig väldigt frustrerad och fruktansvärt besviken av vissa vuxnas beteende. Men det kommer jag inte att skriva om här och nu, får lösa det på annat sätt. Tycker nog att jag skrivit tillräckligt om sådant här tidigare, att det får räcka för ett bra tag. 

Jag tror även att vädret har en stor påverkan på det hur man känner sig. Man kan ju inte säga att det den senaste tiden har varit det bästa sommarvädret med regn och blåst och vissa dagar även åska som jag desutom avskyr. Den här sommaren kommer nog definitivt att gå till historien som en av de värsta somrar jag varit med om av många fler orsaker än bara vädret.

Har försökt att minnas något roligt eller något spännande från tidigare somrar och kom och tänka på då barnen var yngre och vi tillbringade många somrar i stugan som ligger strax utanför Malå. Där brukade vi vara så mycket som vi bara kunde, både semestrar och många sommarhelger. Då brukade vi ta som vana att åka till Lycksele djurpark som kom att bli ett återkommande nöje varje sommar under massor av år. Vi var några familjer som åkte dit och gjorde en heldag med våra barn. Där fanns så mycket annat att göra än att bara titta på djur, fastän det var det som var det mest spännande, för där hände det alltid något. 

Ett av besöken på Lycksele djurpark som jag aldrig kommer att glömma var det året min yngsta dotter var ungefär fyra eller fem år gammal. Hon var raka motsatsen till sin storasyster som altid var och är väldigt lugn av sig. Yngsta dottern for alltid fram som ett yrväder, hon var aldrig still kan man lugnt påstå. Hon kunde inte ens gå vanligt, för antingen hoppade hon eller så sprang hon framåt eller bakåt, spelade ingen roll eller så försökte hon klättra på det mest omöjliga ställen som fanns. Ibland undrar jag om hon inte hade lite rätt i hennes påstående att hon var släkt med Pippi Långstrump!!!

Då vi hade kommit oss fram till "Björnberget" i djurparken, tror att det var så det kallades, där björnarna fanns brukade det bli att vi blev kvar där en stund.  Varje år hade de nya björnungar som barnen älskade att titta på. För oss vuxna var det också roligt, för de var ju så söta dessa björnungar där de sprang och lekte och busade med varandra. Men det fanns även en glassbar mittemot, där det serverades både kaffe och glass, så det blev oftast en välbehövlig kaffe- och glasspaus där.

 

Det som var mindre bra, var att barnen alltid fick för sig att de ville mata dessa björnungar, för björnungarna men även björnhonan satte sig alltid och tiggde så sött då barnen men även vuxna stod och åt på sina glassar och tittade på dem.

Det fanns en jättestor skylt uppsatt vid björnarna där det var textat med stora bolstäver " FÖRBJUDET ATT MATA BJÖRNARNA!". Det var många som inte brydde sig om vad som stod på skylten. Om det bara hade varit barnen, men fullvuxna stod där och kastade och försökte även ibland att ge så att björnungarna fick försöka ta från handen så gott det nu gick genom stängslet. Inte riktit klokt tyckte jag och tycker så fortfarande.

Det här såg ju min yngsta dotter och ville så klart göra likadant och jag nekade henne och berättade vad som stod på skylten om att man inte fick mata dem. Hon förstod inte varför de vuxna ändå gjorde det och jag sa som jag tyckte att de var ena riktiga "dumskallar" som gjorde det i alla fall.

Jag satt och tittade på barnen då de med varsin glass gick till björnarna igen, man kunde aldrig vara riktigt säker på att de alltid lyssnade på vad man sagt och speciellt då andra vuxna gjorde som de gjorde. Då barnen fått sina glassar satte vi oss vuxna vid bordet för att dricka kaffet och bara njuta av att få sitta ned en liten stund.

Helt plötsligt hörde vi ett barn skrika till och börja gråta hjärtslitande. Någon skrek "HJÄLP! ETT BARN HAR BLIVIT BITEN AV BJÖRNEN!!!! BJÖRNEN HAR BITIT EN LITEN FLICKA!!!!

Vi alla flög upp från våra platser för att se vad som hänt. Jag med hjärtat i halsgropen eftersom jag för ett litet litet ögonblick inte hade haft ögonen på barnen. Vi såg att det inte var något av våra barn utan en liten flicka som var ungefär i min yngsta dotters ålder. "Kalabalik" är i underkant att säga att det blev innan föräldrarna dök upp. För det tog ett tag. Blodet rann från flickans hand och det såg riktigt otäckt ut som jag alltid tycker att det gör då någon blöder mycket. 

Det visade sig, tack och lov, att det bara var ett skrapsår från en klo eller tand från en av björnungarna. Mina barn och säkert andra barn, så även vi vuxna som var där kommer nog aldrig att glömma det. Under åren som kom blev det aldrig mer tjat från barnen om att få mata björnungarna. Och jag har tänkt på det ibland att visst har man egentligen haft väldigt snälla barn när allt kommer omkring, som har lyssnat på en då man sagt nej. Oftast vill säga.

Utanför fortsätter regnet att skvala och jag tror nog att jag ska ta mig till sängen igen för en liten "tupplur", kanske jag känner mig lite piggare efter det. 

Ha en bra dag!

Kram ♥