Ambivalentabloggen

Lördagmorgon och jag vaknar kvart över åtta och kan inte somna om igen! Så typiskt mig nuförtiden! Säkert är att skulle det ha varit en arbetsdag skulle det ha varit "lätt som en plätt!" att ha sussat vidare till nio om inte annat. Jag får sova extra länge i morgon.

Igår blev det inte att skriva i bloggen, jag hade istället en nostalgi tripp bland fotografier som min yngsta dotter scannat och då skickat en hel del av dem till mig. Många av fotografierna har man inte sett på "år och dar" och andra har jag mig veterligen aldrig sett tidigare. Mina döttrar hade varit hos deras mormor och botaniserat bland hennes album och hon hade ju sen tidigare fått en hel del fotografier av mig då vi delade upp hemmet jag och mitt X.



När jag såg detta fotografi av min dotter så kom jag ihåg då hon och jag brukade bli oense om olika saker som bland annat att hon inte fick väcka sin lillasyster om hon sov. Då kunde hon säga att "nej, mamma nu ska jag flytta hemifrån för här vill inte jag bo" och så packade hon en väska med saker som hon ville ha med sig. Bland de saker hon packade ner var en apa hon fått av mig då hon föddes. sliten och ful hade den blivit men den hade hon med sig överallt. Sen fick jag hjälpa henne med att göra smörgåsar och blanda O´boy i en termos hon hade fått av mormor.

Då när hon gick ut frågade jag hur länge hon skulle bli borta så sa hon med allvalig min "för alltid". När jag frågade vad hon skulle äta då smörgåsarna tog slut sa hon att hon skulle vara och knacka på någons dörr, för alltid var det väl någo som ville ha en "snäll" flicka som hon, om inte så skulle de tycka synd om henne när hennes mamma inte var så snäll.

Efter ungefär tjugo, trettio minuter så satt hon oftast högst upp på  snöhögen som vi brukade ha uppskottad på framsidan av vårt hus. Där satt hon och tittade på bilarna som åkte förbi på vägen och drack sin O´boy och åt sina smörgåsar. Sen lekte hon en stund i snön och kom sen in med bestämda steg.

Då jag sa att jag var glad att se henne hemma igen så brukade hon alltid säga att hon hade ångrat sig och att hon skulle flytta hemifrån men en annan dag istället. Så gjorde hon några gånger under en tid och varje gång slutade det likadant.

Från början var jag orolig för vart hon skulle gå, om jag skulle hitta henne om hon skulle försvinna men efter ett tag så insåg jag att hon nog aldrig skulle gå längre än till vår snöhög ute på gården. Det var nog en markering från henne till mig om att hon fanns skulle jag tro. Hon hade ju blivit storasyster under sommaren och tyckte väl att hon kanske inte alltid fick den där uppmärksamheten och tiden hon tidigare fått innan lillasyster fanns.

Min dotter kommer själv inte ihåg det här men tyckte det var roligt att få höra om det då jag berättade då jag såg fotografiet. Kanske fler minnen väcks till liv allteftersom då man sitter och tittar på dem.

Ha en trevlig lördagskväll!

Kram