Ambivalentabloggen

Så då blev det äntligen helg igen. Otroligt hur man kan längta efter ledighet fastän påsklovet nyss har varit med flera dagars ledighet. Börjar man bli gammal när man tycker att fyra dagars arbete är alldeles för mycket? Man börjar ju faktiskt undra.

Den här helgen har jag inget speciellt akut att göra. Lite skolarbete har jag ju, hinner inte göra allt på skolan. Ibland funderar jag om det inte skulle vara bättre att ha semestertjänst. Herregud vilka månadslöner man skulle ha med all övertid som skulle bli.



I dag blir det väl mest troligt att jag tar en promenad men vet inte ännu eller snarare har jag väl inte bestämt mig för om det blir den vanliga rundan eller om jag bara för att få lite variation tar en annan väg. Vill ju så gärna få det där fotot av humlan. Känner jag mig rätt så kommer jag inte att ge mig i första taget om det. 

Kom och tänka på en händelse med en humla som slutade ...

kan man säga ...

inte så bra för humlans del ... 


Släkt med humlan? Randig kropp har de ju bägge två ;-)

Vet inte, har inte kollat upp om jag redan har berättat om den, men i viket fall som helst så får ni om jag berättat om det tidigare, läsa den igen. " Det har ingen dött av" ett uttryck min mormor älskade att använda.

Min mamma sparade på det mesta, precis som min mormor och så även jag. Skulle man fråga min barn skulle de säkert tycka att jag sparat på alldels för mycket som även jag tyckte att min mamma gjorde. Kanske sådant går i arv? Men i varje fall så hade min mamma ordnat så att vi tre tjejer hade varsin stor flyttlår. I dessa sparade hon allt och då menar jag ALLT som hade med oss att göra och gick att spara. Barnkläder, gamla skolböcker och skrivhäften. Ja till och med biobiljetter och en massa annat småkrafs. 

 Denna klänning som min mamma hade sytt till mig
då jag för första gången som ettåring skulle få besöka fotografen fanns i denna låda.

En helg, det var många helger jag stannade hemma, så hade jag kommit på att jag skulle leta efter en speciell sak och samtidigt titta efter vad som verkligen fanns sparat i min låda. Jag hade även tänkt vara duktig och rensa lite bland sakerna. Hade ju kommit på att allt kunde man inte spara på vilket jag och min mamma var lite oense om.

Så självklart gick jag dit upp efter att de, min familj,  hade åkt iväg för att slippa stå till svars för något vi inte var överens om jag och min mamma. Uppe på vind där dessa lårar stod klev jag in i min. Ja, de var ordentligt stora och rejäla lådor, så stora att det nästan var omöjligt att hitta något om man bara stod bredvid och grävde i dem. Det var vad jag hade kommit fram till då jag började att rota i lådan.

Då jag hade stått ett tag kände jag något krypa upp efter mitt ben. Innanför mitt byxben! Först kände jag med handen väldigt väldigt försiktigt.

PANIK!!!

Något stort var det!!

Ännu mer panik!!!

Klappade till den utanpå byxbenet och det brände till! Rejält ont gjorde det och jag började skrika utöver mig. Samtidigt som jag började knäppa upp byxorna försökte jag igen klappa till den där stora saken som jag inte visste vad det var för något.


En insekt jag aldrig någonsin sett förut. Var som en flygande brun bomullstop
med ett bälte på sig. *L*

Helt plötsligt står mannen från grannhuset där uppe på vind och stirrar på mig. Där står jag med byxorna nedhasade och skriker att någonting stort hade bitit mig. Han kommenterade att han hade minst  trott att någon höll på att döda mig så som jag hade skrikit. Han tittade på mitt ben och på den nu minst sagt nästan "knosade" humlan som låg där. Han skakade på huvudet och sa lugnt att de nog kan brännas rejält om de ville men hade inte trott att det verkligen var en sådan liten en som hade fått mig att skrika så där som en vettvilling.

Då den värsta chocken lagt sig, blev jag ju väldigt generad. Stå där halvnaken framför "granngubben" var ju inget jag hade tänkt mig att göra. Byxorna for upp i en väldig fart. Alla mina tankar om att städa i min låda försvann och jag ville bara att grannen skulle försvinna och glömma hela episoden med humlan.  

Då jag till slut hade lugnat ned mig kom jag mig för att fråga hur han, grannen visste att jag var där uppe och hur i all världen han hade tagit sig in i huset. För det visste jag till hundra procent att ytterdörren hade jag låst. 

 


Han började skratta och berättade att min mamma bett honom hålla ett öga på mig då jag var ensam och att han därför hade en nyckel, vilket hon, min kära mamma aldrig hade talat om för mig. Sedan sa han att vem som helst på några mils avstånd med sin hörsel i behåll måtte ha hört mina skrik från vinden.

Fortsatte jag min rensning av lådan? Nej lusten till det försvann och åtekom aldrig mer. Synd! För flyttlåren med  alla mina minnessaker försvann några år senare utan att jag återsåg den igen, då min mammas dåvarande man rensade ut och byggde en bastu där.

Så kan det gå...

Ha en trevlig Valborgsmässoafton!

  ♥ Kram ♥