Ambivalentabloggen

Då är snart första dagen avklarad för denna vecka och det är bara fyra dagar till att arbeta. Så är det just nu, räknar dagarna till nästa ledighet. Har lite problem på jobbet. Hmm ... tycket jag känner igen att jag tidigare också har skrivit det.

Om det inte är med de "högre upp" eller elever så är det med kolleger jag tycks ha problem med. Låter som om jag skulle vara svår att samarbeta med, men det är jag inte snarare tvärtom skulle jag vilja påstå. Tror att det är den sociala miljön som tar bort det som i vanliga fall är normalt. Där kolleger tilåts ta på sig någon typ av "lillchefs roll" och sätter sig till doms över andra utan att se till sina egna fel och brister eller fråga varför det är eller har blivit som det är. Och möjligtvis kanske säga vad problemet är, för jag vet det inte. 

Känner bara att jag måste iväg från det där stället och det snart annars vet jag inte ...

I dag var eleverna väldigt trötta som de oftast är efter helgerna och jag frågade några elever vilken tid de brukade gå och lägga sig. Blev lite chockad då jag hörde att de flesta gick och lade sig vid tolv halv ett-tiden ungefär och de går bara i årskurs fyra, inte konstigt om de är trötta.

Men kanske jag inte ska säga någonting för själv var jag också en riktig "nattuggla", kanke inte då jag gick i den årskursen. Men på högstadiet var jag det och kommer ihåg en gång, då det gav konsekvenser.

Vi hade en lärare i SO-ämnena som inte kanske alltid var alltför rolig att lyssna på. På den tiden var det mycket läraren som stod framme vid tavlan och pratade och han var expert på det. För att inte tala om all den text han alltid skrev på tavlan och som vi elever förväntades skulle skriva av. Vilken skillnad det är på lektioner nu och då.

Läraren hade en ful ovana att stå och gunga fram och tillbaka samtidigt som han höll i pekpinnen. Vi elever brukade ibland fundera över det om han någon gång skulle kunna ramla framåt eftersom han anlitade pekpinnen ganska rejält vid gungandet så vi brukade slå vad om när det skulle kunna hända. Men jag kan inte minnas att det någonsin hände.

En av gångerna då han stod där och gungade och malde på satt jag där på lektionen och var fruktansvärt trött. Och inte blev det bättre av hans gungande, tvärtemot så blev det rent av sövande då man satt och tittade på honom. Det var måndagens sista lektion och under helgen hade jag varit ute med kompisar och haft roligt och söndagen hade det i vanlig ordning varit svårt att komma sig i säng i vettig tid. Så jag var verkligen trött, orkade inte ta till mig vad han surrade om och satt bara och längtade efter att lektionen skulle ta slut så att man skulle få gå hem. Helt plötsligt ...

Pang bom!... så for mitt huvud i bänken...

Jag hade blundat bara för en sekund!

Men fort satte jag mig upp igen. Högröd var jag säkert i ansiktet och skämdes verkligen för det. Jag som var så blyg! Alla tittade på mig, så även vår lärare som hade slutat gunga och spännde ögonen i mig och med en bestämd röst sa att han tyckte att fröken Ann-Catrin fortsättningsvis kanske skulle komma sig i tid i säng på kvällarna.

Just då tyckte jag inte att det var roligt enbart pinsamt fastän de andra i klassen skrattade, men nu ...

Men jag skulle inte vilja att det hände så med någon av mina elever på mina lektioner. Det skulle jag kunna tycka var ett misslyckande eller ett tecken på att undervisningen kanske måste göras på något annat sätt.

Nu ska jag hoppa i säng så att mina elever har en pigg och alert lärare som undervisar dem i morgon.

Godnattkram ♥