Jag måste bara få berätta ...
Kanske någon annan som gjort eller upplevt samma sak.
Som ni kanske vet brukar ju synen förändras ju äldre man blir, kanske inte att den blir sämre för alla men för en hel del, bland annat för mig.
En dag står man helt plötsligt där i affären och försöker sig på att tyda de pytte, pytte små prickarna som kallas innehållsförteckning som i stort sett finns på varje förpackning antingen det är något man ska äta eller användas på något annat sätt. Man står där och förtvivlat försöker man antingen genom att kisa, stirra koncentrerat på prickarna eller rent av placera förpackningen så nära ögonen som möjligt eller tvärtom för att SE och ingenting hjälper. De så kallade bokstäverna är och förblir några otydliga otydbara prickar!
Väldigt enerverande och irriterande!
Det är väl meningen att ALLA ska kunna läsa dem eller?
Jag har börjat fundera på om det är så att tillverkarna i enkom har gjort dessa texter mindre de senaste åren. De vill nog inte att man ska kunna läsa. Om man betänker alla larmrapporter om farliga ämnen som många produkter innehåller, om man nu ska tro på dem ...
Detta blev jag nu riktigt less på att aldrig kunna se texten, så när jag och Gary åkte iväg för att handla så hamnade vi i en affär där de hade nästan en hel vägg med en massa läsglasögon. Läckert förpackade och i en massa lockande fina färger. Valde ut ett par lila/rosa glasögon (!) och kände mig nöjd. Det jag också var noga med var att jag skulle få en högre styrka på dem än mina gamla som jag för längesedan konstaterat inte längre räcker till. Men provade jag dem? Näe!
Då jag kom hem gick jag glad i hågen och satte mig för att läsa med de nya glasögonen, men till min besvikelse tyckte inte jag att jag såg så mycket bättre med dem. Jag tittade flera gånger på lappen med styrkan som var fastklistrad på ena skalmen, tittade på själva glaset men såg inget fel på dem. Plockade fram mina gamla som ändå fungerar någorlunda än.
Jag provade dem då och då under några veckor men till slut fick de bara ligga där de låg eftersom jag i stort sett nästan inte såg något med dem. Men en dag hade jag glömt mina gamla glasögon på jobbet och var tvungen att ta de nya glasögonen, de var bättre än ingenting alls då jag skulle hjälpa Gary med att översätta några brev.
Vi började prata om något och medans vi gjorde det satt jag och snurrade på glasögonen i handen lite så där slött som man kan göra ibland utan att tänka på vad man gör. Rätt som det är ser jag att det är något konstigt med glasen. Det sticker upp några små flärpar just precis ovanför själva glasen. När jag tittar lite noggrannare så visar det sig att det är skyddsplast på utsidan av glaset.
Jag kunde ju inte låta bli att skratta, för helt plötsligt fattade jag ju varför jag inte hade sett så bra med dem. Gary fattade nada eftersom jag inget sagt till honom. Han sa att han ibland hade funderat över varför jag så sällan använde dem, men men ...
Vi fick oss i vart fall ett gott skratt och ännu mera skratt blev det då det visade sig att det även fanns skyddsplast på insidan av glasen.
Är man blind eller ...?
