Fy vilket väder det har varit både igår och i natt. Stormat som bara den har det gjort precis hela gårdagen och i natt både storm och regn. Jag stod beredd att hämta in saker från min balkong igår då det friskade i som värst, för ibland lät det precis som om allt skulle lyfta och flyga iväg. Det är fortsatt blåsigt ute ännu men jag tror ändå att det har lugnat ned sig betydligt nu och så verkar solen kika fram försiktigt. Har man tur kan det bli en riktigt fin dag idag.
Det är inte riktigt lika stormigt som det var den gången då jag och min familj bodde i Ystad nere i Skåne, långt därifrån. Då flög det tegelpannor från grannhuset mitt emot. Jag kommer i håg att mamma tjatade på mig och mina systrar att vi inte fick stå där i fönstret ifall någon tegelpanna skulle komma inflygande genom fönstret. Det flög även en massa annan bråte utefter vägarna och på torget och träd hade fallit som "plockepinn".
Fast vi bodde i ett hyreshus så kunde vi känna hur vinden ven runt huset och tog tag i taket. Jag kommer ihåg hur jag fantiserade att huset helt plötsligt skulle flyga iväg och hamna i något annat land. Jag var åtta år och hade väldigt bra fantasi och älskade "Trollkarlen från OZ".
Vårt hus stod vid ett torg, där det normalt alltid var torghandel på dagarna och massor med folk på kvällarna som strosade omkring eller bara satt på de parkbänkar som fanns uppställda. I huset som vi bodde i fanns det även en ölpub i källaren, tror att det var därför det alltid var så mycket folk på torget kvällstid.
Men nu när det stormade så var det alldeles ödsligt, inte en endaste människa fanns på torget och jag minns att jag tyckte det var lite otäckt. Jag fantiserade mycket om vad som kunde ha hänt med alla människorna. Jag hade ju nyligen smygtittat på en film mamma hade sett på TV:n, som handlade om utomjordingar som tog över människorna medan de sov, så ni kan ju tänka er vilka fantasier jag hade.
Min mamma ville att jag skulle vara uppe med henne då mina småsyskon gick och lade sig för natten och det gjorde jag mer än gärna. Hennes man hade en flyttfirma så han var ute på jobb just då men det gjorde inget för mig. Jag tyckte det skulle bara vara mysigt att ha mamma aldeles för mig själv och så kände jag mig jätteviktig eftersom mamma var betydligt mer rädd för stormen än vad jag var. Jag hade väl inte mer förstånd till det antar jag.
Jag kommer ihåg att telefonen den ringde och ringde nästan hela kvällen och det var aldrig någon där då vi lyfte på luren. Till slut drog min mamma ur sladden, rädd för att det till slut annars skulle väcka mina småsyskon som då låg och sov.
Vi satt och myste i köket, mamma och jag. Mamma hade gjort varm chokladdryck och några smörgåsar till oss och jag kommer ihåg att det var så lugnt och skönt där vi satt och pratade fastän vinden ven för fullt där utanför vårt fönster. Det var verkligen en känsla av trygghet som jag blir varm av ännu idag av att tänka på.
Helt plötsligt small det till och någonting i glas kraschade i vardagsrummet. Mamma och jag sprang dit med hjärtat i halsgropen. Vi trodde att nu hade en takpanna åkt in genom fönsterrutan. Men som tur var det inte det. Det var taklampan som hade rasat ned och den hade fem glaskupor och alla hade gått i kras. Det minns jag att jag blev väldigt ledsen för, därför att jag hade alltid tyckt att den var så vacker. Kommer ihåg att mamma tröstade mig med att det skulle säkert finnas nya kupor att köpa till den, men vad jag minns blev den aldrig någonsin mer använd.
Dagen efter och någon dag till efter stormen fick vi ledigt från skolan och då passade jag och ett par kompisar till mig att utforska stan och se vad som hänt under stormen. På många ställen var gator avstängda på grund av rasrisk av tegelpannor och överallt låg det massor av träd omkullvälta. Vid en av lekplatsena vi brukade vara till och leka på och som låg ganska nära havet låg det massor av träd över lekställningarna. Där hade även jättestora ekar som hade stått utefter en allé rasat omkull och samtidigt rivit upp en massa asfalt. I bokskogen där vi brukade vara och leka hade en massa träd också fallit omkull, nästan inget var som vanligt. Men spännande hade vi barn då vi var ute på vår utforskarfärd.
Eftersom jag var så ung då har jag som aldrig riktigt haft koll på riktigt när eller hur mycket det egentligen blåste den dagen och natten. Men då jag blev äldre tog jag reda på lite mer fakta om den stormen.
Orkanen Lena är vad den stormen kallas och gick över de mellersta och sydligaste delarna av Sverige den 17 oktober 1967 och räknas till en av de svåraste stormarna under 1900-talet. Stora bokskogar hade blåst omkull både i Blekinge och Skåne och man hade mätt vindhastigheter upp till 40 m/sek och skogen som hade blåst omkull beräknades motsvara fem årsaverkningar.
Vad jag vet har jag aldrig någonsin efter det varit så nära eller kan man kanske uttrycka det varit mitt i en orkan som jag var då. Och det här med att telefonen ringde i ett den där kvällen hade kanske inte egentligen med stormen att göra, men min mamma ringde och felanmälde detta. Då de kom för att titta vad som var fel, visade det sig att grannen i lägenheten bredvid tjuvkopplat sin telefon till vår. Det fanns en lucka i trapphuset och kunde man sin sak var det lätt ordnat med det. Vi får väl säga att det kanske var tack vare stormen det kom fram, annars "vete gudarna"...
Det finns och kommer nog alltid att finnas "snikna" människor.
Ha det så trevligt i helgen.
Nu tittade solen fram ordentligt här, så nu ska jag passa på att lapa lite sol!
Kram ♥
Det är inte riktigt lika stormigt som det var den gången då jag och min familj bodde i Ystad nere i Skåne, långt därifrån. Då flög det tegelpannor från grannhuset mitt emot. Jag kommer i håg att mamma tjatade på mig och mina systrar att vi inte fick stå där i fönstret ifall någon tegelpanna skulle komma inflygande genom fönstret. Det flög även en massa annan bråte utefter vägarna och på torget och träd hade fallit som "plockepinn".
Fast vi bodde i ett hyreshus så kunde vi känna hur vinden ven runt huset och tog tag i taket. Jag kommer ihåg hur jag fantiserade att huset helt plötsligt skulle flyga iväg och hamna i något annat land. Jag var åtta år och hade väldigt bra fantasi och älskade "Trollkarlen från OZ".
Vårt hus stod vid ett torg, där det normalt alltid var torghandel på dagarna och massor med folk på kvällarna som strosade omkring eller bara satt på de parkbänkar som fanns uppställda. I huset som vi bodde i fanns det även en ölpub i källaren, tror att det var därför det alltid var så mycket folk på torget kvällstid. Men nu när det stormade så var det alldeles ödsligt, inte en endaste människa fanns på torget och jag minns att jag tyckte det var lite otäckt. Jag fantiserade mycket om vad som kunde ha hänt med alla människorna. Jag hade ju nyligen smygtittat på en film mamma hade sett på TV:n, som handlade om utomjordingar som tog över människorna medan de sov, så ni kan ju tänka er vilka fantasier jag hade.
Min mamma ville att jag skulle vara uppe med henne då mina småsyskon gick och lade sig för natten och det gjorde jag mer än gärna. Hennes man hade en flyttfirma så han var ute på jobb just då men det gjorde inget för mig. Jag tyckte det skulle bara vara mysigt att ha mamma aldeles för mig själv och så kände jag mig jätteviktig eftersom mamma var betydligt mer rädd för stormen än vad jag var. Jag hade väl inte mer förstånd till det antar jag.
Jag kommer ihåg att telefonen den ringde och ringde nästan hela kvällen och det var aldrig någon där då vi lyfte på luren. Till slut drog min mamma ur sladden, rädd för att det till slut annars skulle väcka mina småsyskon som då låg och sov.
Vi satt och myste i köket, mamma och jag. Mamma hade gjort varm chokladdryck och några smörgåsar till oss och jag kommer ihåg att det var så lugnt och skönt där vi satt och pratade fastän vinden ven för fullt där utanför vårt fönster. Det var verkligen en känsla av trygghet som jag blir varm av ännu idag av att tänka på.Helt plötsligt small det till och någonting i glas kraschade i vardagsrummet. Mamma och jag sprang dit med hjärtat i halsgropen. Vi trodde att nu hade en takpanna åkt in genom fönsterrutan. Men som tur var det inte det. Det var taklampan som hade rasat ned och den hade fem glaskupor och alla hade gått i kras. Det minns jag att jag blev väldigt ledsen för, därför att jag hade alltid tyckt att den var så vacker. Kommer ihåg att mamma tröstade mig med att det skulle säkert finnas nya kupor att köpa till den, men vad jag minns blev den aldrig någonsin mer använd.
Dagen efter och någon dag till efter stormen fick vi ledigt från skolan och då passade jag och ett par kompisar till mig att utforska stan och se vad som hänt under stormen. På många ställen var gator avstängda på grund av rasrisk av tegelpannor och överallt låg det massor av träd omkullvälta. Vid en av lekplatsena vi brukade vara till och leka på och som låg ganska nära havet låg det massor av träd över lekställningarna. Där hade även jättestora ekar som hade stått utefter en allé rasat omkull och samtidigt rivit upp en massa asfalt. I bokskogen där vi brukade vara och leka hade en massa träd också fallit omkull, nästan inget var som vanligt. Men spännande hade vi barn då vi var ute på vår utforskarfärd. Eftersom jag var så ung då har jag som aldrig riktigt haft koll på riktigt när eller hur mycket det egentligen blåste den dagen och natten. Men då jag blev äldre tog jag reda på lite mer fakta om den stormen.
Orkanen Lena är vad den stormen kallas och gick över de mellersta och sydligaste delarna av Sverige den 17 oktober 1967 och räknas till en av de svåraste stormarna under 1900-talet. Stora bokskogar hade blåst omkull både i Blekinge och Skåne och man hade mätt vindhastigheter upp till 40 m/sek och skogen som hade blåst omkull beräknades motsvara fem årsaverkningar. Vad jag vet har jag aldrig någonsin efter det varit så nära eller kan man kanske uttrycka det varit mitt i en orkan som jag var då. Och det här med att telefonen ringde i ett den där kvällen hade kanske inte egentligen med stormen att göra, men min mamma ringde och felanmälde detta. Då de kom för att titta vad som var fel, visade det sig att grannen i lägenheten bredvid tjuvkopplat sin telefon till vår. Det fanns en lucka i trapphuset och kunde man sin sak var det lätt ordnat med det. Vi får väl säga att det kanske var tack vare stormen det kom fram, annars "vete gudarna"...
Det finns och kommer nog alltid att finnas "snikna" människor.
Ha det så trevligt i helgen.
Nu tittade solen fram ordentligt här, så nu ska jag passa på att lapa lite sol!
Kram ♥
