I veckan har det verkligen varit långa arbetsdagar. Tror inte att jag kommit hem någon dag före klockan sju, men det är mycket på jobbet just nu. Utvecklingssamtal, planeringar och så en massa pyssel med saker vi lärare och elever gör för Comeniusprojektet. Saker som vi lärare sedan måste sitta och slutföra eller färdigställa efter att eleverna gått hem för dagen för att vi inte hann göra klart det på våra lektioner. Och det är inte få saker, är ju åtta skolor vi har att göra till och allt måste vara klart till i morgon eftersom min kollega och jag flyger ner tidigt på torsdagmorgon.
Samma problem som förra gången jag skulle flyga ned till Spanien. Måste stiga upp mitt i natten, men jag har sagt till min chef att jag vägrar åka nattbussen en gång till, så får se i morgon om han kan fixa det på något annat sätt. För tar jag tåget hinner jag aldrig till Arlanda inom den tid jag måste vara där. Som jag sa vid förra resan så är det sådana här gånger man märker att man bor på alldeles fel ställe. Ska nog allvarigt överväga en flytt. Får ta tag i det då det lugnat ned sig på jobbet. Då blir det ju också fortsatt jobbsök.
Då vår slöjdlärare på skolan ville att hennes elever skulle virka något för projektet och frågade mig om jag kunde virka, vilket jag kan men mycket motvilligt. Kom jag att tänka på då jag gick i sjuan och hade textilslöjd och vi skulle få lära oss att virka. Vi skulle virka "mumintroll" som inte var en alltför lätt uppgift eftersom det var mycket att hålla reda på. Maskor skulle ökas och det skulle minskas i det oändliga och inte fick man virka för hårt för då var det "stört" omöjligt att få in virknålen in i maskan, vilket så klart hände mig. Jag fick repa upp och börja virka om på nytt flera gånger, i det oändliga. Ni förstår väl av det att jag absolut inte var någon "hejare" på just virkning.
Det tog väldigt väldigt länge för mig och allt eftersom, blev mina klasskompisar klara med sina mumintroll och fick sy ihop dem och dekorerar dem med pärlor. På den tiden hatade jag allt som var med pärlor och hade tidigt bestämt mig för att jag, för allt i världen aldrig skulle sy fast några fåniga pärlor på mitt mumintroll. På en av lektionerna berättade vår lärare att efter det att vi var klara med våra mumintroll skulle vi få väva oss en väska. Då fick jag också bråttom med att försöka bli klar med mitt mumintroll som jag vid det laget hatade över allt annat. Och man kan lugnt påstå att virka var och kommer aldrig att vara något handarbete jag inte skulle kunna undvara att kunna.
När jag tittade på mitt inte ens halvfärdiga arbete och insåg att jag aldrig skulle få väva eftersom jag låg så långt efter kom jag på den smarta idén att jag skulle fråga om jag fick ta hem den och göra klart den hemma. Min lärare insåg väl också att om jag skulle vara tvungen att göra klart mumintrollet i skolan, skulle jag aldrig få väva så hon tittade strängt på mig och sa varnande att hon skulle se om min mamma hade hjälpt mig.
Faktiskt att jag rodnar ännu i denna dag för vad jag gjorde då. Inte tog jag hem mitt arbete och aldrig att jag hade haft en tanke på att göra det, då jag frågade min lärare om det. Jag hade helt klart för mig vad jag skulle göra...
I textilsalen fanns det ett stort och högt skåp med en massa material i, tyger, garner, sytråd. Ja, allt som behövdes för att sticka, sy, eller virka, men längst ned i skåpet hade vår lärare en massa bitar av tyger och halvgjorda saker som tidigare elever säkert lämnat kvar. Det låg i en enda röra och då vår lärare var i ett annat rum bredvid sysalen passade jag på att gräva ned min halvfärdiga fula mumintroll så långt ned jag bara kunde.
Jag fick börja väva och det gillade jag verkligen att göra och då min lärare frågade mig hur det gick med mumintrollet hemma så sa jag att den snart skulle vara färdig för jag jobbade med den hemma så fort jag hade tid. Det gick någon vecka till och till slut tyckte min lärare att det var dags för mig att visa henne mitt mumintroll, antingen den var färdig eller inte.
Självklart hade jag gått och tänkt på hur jag skulle lösa det här och lite dåligt samvete hade jag ju för att jag hade ljugit för henne. Så lite samvete hade jag och var fruktansvärt medveten om hur fel jag hade gjort, men avskyn för virkningen var mycket starkare.
Hemma hade vi alltid haft hund så långt jag kan minnas, både älg-, fågel- och sällskapshundar och de flesta hundägare har väl någon gång råkat ut för att saker mer eller mindre blivit sönderbitna. Vi hade just då en hund som gladeligen gnagde på det mesta hon kom åt och det var faktiskt hon som gav mig idén som jag tyckte var såå bra.
Då min lärare nästa gång frågade mig om mitt mumintroll tittade jag på henne med så ledsna ögon jag kunde och sa att vår "byracka" till hund hade bitit sönder den. I samma andetag sa jag att om hon ville så skulle jag på en gång börja med att göra en ny.
Behövde jag virka ett nytt mumintroll?
Självklart inte och det hade jag faktiskt räknat med ...
Beräknande?
Jag?
Näe, inte alls! Hatade bara att virka.
Men något jag har funderat på ibland är om hon någonsin städade ur det där skåpet och hittade mitt halvfärdiga mumintroll ... undrar om hon kom att tänka på mig då?
Kram ♥
Samma problem som förra gången jag skulle flyga ned till Spanien. Måste stiga upp mitt i natten, men jag har sagt till min chef att jag vägrar åka nattbussen en gång till, så får se i morgon om han kan fixa det på något annat sätt. För tar jag tåget hinner jag aldrig till Arlanda inom den tid jag måste vara där. Som jag sa vid förra resan så är det sådana här gånger man märker att man bor på alldeles fel ställe. Ska nog allvarigt överväga en flytt. Får ta tag i det då det lugnat ned sig på jobbet. Då blir det ju också fortsatt jobbsök.
Då vår slöjdlärare på skolan ville att hennes elever skulle virka något för projektet och frågade mig om jag kunde virka, vilket jag kan men mycket motvilligt. Kom jag att tänka på då jag gick i sjuan och hade textilslöjd och vi skulle få lära oss att virka. Vi skulle virka "mumintroll" som inte var en alltför lätt uppgift eftersom det var mycket att hålla reda på. Maskor skulle ökas och det skulle minskas i det oändliga och inte fick man virka för hårt för då var det "stört" omöjligt att få in virknålen in i maskan, vilket så klart hände mig. Jag fick repa upp och börja virka om på nytt flera gånger, i det oändliga. Ni förstår väl av det att jag absolut inte var någon "hejare" på just virkning.
Det tog väldigt väldigt länge för mig och allt eftersom, blev mina klasskompisar klara med sina mumintroll och fick sy ihop dem och dekorerar dem med pärlor. På den tiden hatade jag allt som var med pärlor och hade tidigt bestämt mig för att jag, för allt i världen aldrig skulle sy fast några fåniga pärlor på mitt mumintroll. På en av lektionerna berättade vår lärare att efter det att vi var klara med våra mumintroll skulle vi få väva oss en väska. Då fick jag också bråttom med att försöka bli klar med mitt mumintroll som jag vid det laget hatade över allt annat. Och man kan lugnt påstå att virka var och kommer aldrig att vara något handarbete jag inte skulle kunna undvara att kunna.
När jag tittade på mitt inte ens halvfärdiga arbete och insåg att jag aldrig skulle få väva eftersom jag låg så långt efter kom jag på den smarta idén att jag skulle fråga om jag fick ta hem den och göra klart den hemma. Min lärare insåg väl också att om jag skulle vara tvungen att göra klart mumintrollet i skolan, skulle jag aldrig få väva så hon tittade strängt på mig och sa varnande att hon skulle se om min mamma hade hjälpt mig.
Faktiskt att jag rodnar ännu i denna dag för vad jag gjorde då. Inte tog jag hem mitt arbete och aldrig att jag hade haft en tanke på att göra det, då jag frågade min lärare om det. Jag hade helt klart för mig vad jag skulle göra...
I textilsalen fanns det ett stort och högt skåp med en massa material i, tyger, garner, sytråd. Ja, allt som behövdes för att sticka, sy, eller virka, men längst ned i skåpet hade vår lärare en massa bitar av tyger och halvgjorda saker som tidigare elever säkert lämnat kvar. Det låg i en enda röra och då vår lärare var i ett annat rum bredvid sysalen passade jag på att gräva ned min halvfärdiga fula mumintroll så långt ned jag bara kunde.
Jag fick börja väva och det gillade jag verkligen att göra och då min lärare frågade mig hur det gick med mumintrollet hemma så sa jag att den snart skulle vara färdig för jag jobbade med den hemma så fort jag hade tid. Det gick någon vecka till och till slut tyckte min lärare att det var dags för mig att visa henne mitt mumintroll, antingen den var färdig eller inte.
Självklart hade jag gått och tänkt på hur jag skulle lösa det här och lite dåligt samvete hade jag ju för att jag hade ljugit för henne. Så lite samvete hade jag och var fruktansvärt medveten om hur fel jag hade gjort, men avskyn för virkningen var mycket starkare.
Hemma hade vi alltid haft hund så långt jag kan minnas, både älg-, fågel- och sällskapshundar och de flesta hundägare har väl någon gång råkat ut för att saker mer eller mindre blivit sönderbitna. Vi hade just då en hund som gladeligen gnagde på det mesta hon kom åt och det var faktiskt hon som gav mig idén som jag tyckte var såå bra.
Då min lärare nästa gång frågade mig om mitt mumintroll tittade jag på henne med så ledsna ögon jag kunde och sa att vår "byracka" till hund hade bitit sönder den. I samma andetag sa jag att om hon ville så skulle jag på en gång börja med att göra en ny.
Behövde jag virka ett nytt mumintroll?
Självklart inte och det hade jag faktiskt räknat med ...
Beräknande?
Jag?
Näe, inte alls! Hatade bara att virka.
Men något jag har funderat på ibland är om hon någonsin städade ur det där skåpet och hittade mitt halvfärdiga mumintroll ... undrar om hon kom att tänka på mig då?
Kram ♥
4 kommentarer
Anonym
30 Nov 2010 22:17
Ha så trevligt på din resa, Kram
Tina
30 Nov 2010 23:28
Kul läsning :-) Ha det nu jättemysigt på din resa :-)
Kramar i massor
Å du,,,,,glöm inte adressboken som sist ;-)
Gunsan
01 Dec 2010 00:52
Haha,vilken liten rackare du var...och du skulle säkert göra om samma sak igen :-D Ha en fin resa nu.
Kram
ulrika
01 Dec 2010 19:27
:), troligen tänkte hon på dig då - och log! ha en trevlig resa, kram
Kommentera