Söndag, veckans vilodag! Vet inte om det blir någon vilodag för mig, för jag har en hel del skolarbete med mig hem som jag tänkt fixa med idag. Brukar ta med mig arbete hem ganska ofta eftersom jag tycker att jag har mer ro att tänka och skriva hemma vid köksbordet. På arbetet är det alltid någon som ska prata eller så ringer talefonen ochh ibland är det elever som har problem så det blir aldrig riktigt någon arbetsro där om man nu inte stannar till lite senare då alla gått hem. Den här veckan har den tanken att man skulle stanna kvar längre inte ens funnits med tanke på alla tågförseningar. Klockan har ändå hunnit bli ganska mycket innan jag har varit hemma. Jag fattar inte att de inte kan fixa till det för det var samma problem då jag bodde här i Stockholm i slutet på sjuttiotalet. Man kan väl tycka att på de trettio åren borde ha lärt sig något!





Igår berättade jag om min äldsta dotters rymningar eller som jag skrev tillfälliga försök till utflyttning hemifrån. Hon hade ju fått en lillasyster som hon nog tyckte tog alldeles för mycket av min uppmärksamhet. Tror ju att det var hennes sätt att visa till mig att hon också fanns till.


Jeanette ute och lär sig åka skidor nedför ;) Äldsta dotterns första försök till att stå kvar på benen nedför vilket hon lärde sig att göra några år senare på en kurs i utförsåkning på Dundret i Gällivare- =)


Som så många föräldrar vill man ju alltid sina barns bästa, men ibland kanske man tar i för mycket så som jag gjorde. Hon var mitt första barn och jag var ganska ung och osäker som man ju ofta är med sitt första barn. Det var många som gav en råd om hur man skulle vara och göra. Det jag ofta fick höra skulle vara bra för barn och som visade att man brydde sig om dem var att se til att aktivera dem och att de skulle få prova på så mycket som möjligt. Desto fler aktiviteter desto bättre förälder! Så med andra ord fick mitt första barn vara väldigt, väldigt aktiv i unga år. 

Det började med att jag anmälde henne till kyrkans barntimme och barnkör som 5-åring men det var ju bara två gånger i veckan så då fick hon börja på skridskoskola också. Jag tyckte  att hon skulle göra en massa andra saker också, ville ju minsann visa andra vilken duktig förälder jag var. Innan sexårs åldern var hon även med i en barnkör via musikhögskolan. Mitt barn var aktiv men inte tilräckligt tyckte jag, det fanns ju fler dagar i en vecka så hon fick också gå  simkurser och målarkurser som då också gick i olika etapper. Vi toppade då allt med att vi besökte en hästgård då och då, där hon fick lära sig att sköta om hästar och rida vilket jag var glad för eftersom det varit mitt stora intresse då jag var ung. Till slut hade hon i stort sett bokat varje dag i veckan med aktiviteter.
Vilken duktig förälder jag var!

Att vi bara orkade, min dotter och jag! När hon var ungefär nio år så satte hon ner foten och vägrade åka på några som helst aktiviteter. Jag fattade noll men tyckte faktiskt att det var skönt ska jag villigt erkänna för det hade varit stressigt. Att sköta mitt hem med ett barn till, arbetet inom hemtjänsten och så drev jag eget på min fritid, det var inte alltid så lätt att få tiden att räcka till, tur att man var ung då.

Men hur som helst kunde jag inte riktigt tänka mig och acceptera att hon absolut inte skulle ha något att göra. Barn skulle ju vara aktiva! Om man var en duktig mamma skulle man se till att barnen var aktiva.Det var bara så.

Kom då på tanken att vi kanske skulle skaffa oss en hund som dottern min kunde ta hand om eftersom hon gillade djur . Det hade nu gått några år sen då vi hade varit tvungen att avliva våran samojed Nalle. Så jag började läsa annonser och fundera på vad för hund vi skulle köpa då fick jag se en annons i tidningen " Help, I need somebody, help, not just anybody ...." som fångade mitt intresse.

Det var en hunduppfödare som fått tillbaka en ett årig dalmatiner hanne med en egen historia som jag inte tänker gå in på här men de ville att han skulle få komma till en familj med hundvana. Tänkte på en gång att det skulle väl vara en fin hund för min äldsta dotter. Då skulle hon få något att göra, till exempel börja på brukshundklubben bland annat. Det bästa av allt var att det var en hund som inte skulle behöva gå på hundutställningar som vi inte var ett dugg intresserade av (som ni som läst mina tidigare inlägg förstår varför)på grund av att han hade ett blått och ett brunt öga.

Vi var och hälsade på Benjamin som var hans namn och han verkade okey och verkade gilla barnen som givetvis var med.Han var en stor hanne men väldigt försiktig när han var med barnen så vi bestämde oss för att vi skulle ta hem honom på prov. Och som med alla djur som kommit hem till oss under årens lopp blev han givetvis kvar. Han kom att bli en kär familjemedlem under massor av år.

Under den här tiden då vi hade Benjamin på prov till det att vi köpte honom hade jag varit och förlyft mig hos en vårdtagare så jag hade inte det så bra i min rygg. Ryggen ville låsa sig och det tog fruktansvärt ont då jag gick ,så det var lite sämre med min rörlighet just då. Jag hade ingen aning om hur Benjamin var att gå ut med förutom det min flicka och mitt X berättde och enligt dem var det bara bra. Så då köpte vi honom och han blev äldsta flickans hund, i alla fall för ett tag.

Efter några dagar började det kännas hyfsat bättre i min rygg och jag bestämde mig för att jag skulle gå ut och gå med Benjamin. Han satt så snällt då jag satte fast honom i kopplet och allt var frid och fröjd till dess att vi kom utanför våra grindstolpar. Då började hundrackaran att dra. Vart var den där fina lugna hunden jag hade fått uppfattningen att han skulle vara. Han gick absolut inte så lugnt och fint och kom om jag ska vara ärlig aldrig att göra det under hela sitt liv. Knaske en smula bättre!

Men den här promenaden var faktiskt bra för mig. Det tog fruktansvärt ont varje steg jag var tvungen att ta och hade därför ingen möjlighet att få stopp på honom. Jag var som en vante som släpades efter honom. Efter ett tag började jag känna hur värken i ryggen började släppa och det blev betydligt bättre att gå. Till slut kändes det så bra att jag även lyckades få till ett bättre promenadtempo där jag fick bestämma lite över den.

Efter den promenaden blev det Benjamin och jag, min dotter fick låna honom till brukshundklubbens dressyrkurser för ungdomar men han kom att bli min trogna följeslagare. Helt naturligt eftersom jag blev sjukskriven under en lång tid på grund av ryggen och var då hemma en hel del.

Nu blev jag ju tvungen att fixa något annat fritidsintresse till dottern!

Hittade en annons om att det skulle vara öppet hus på ortens bågskytteklubb ...

Ha en bra söndag!

Kram

2 kommentarer

Jean

31 Jan 2010 16:13

haha....ja gud ja. Jag kanske blev utbränd redan som liten unge`? Jag mins brukshundsklubben, det var faktiskt hemskt. Sen mins jag all träning med skridskoskolan, simskola (som inte var så mycket värt)trombonövande/lektioner, miniorerna på kyrkan, målarverkstan, Kyrkkören, slalomkursen under påsklovet och sen slutligen bågskytten. Bågskytten blev det ju ändå någonting bra av i slutet, men det enda jag mins i min barndom från "den tiden" är hur kul det var att leka med mina vänner och det var bara dit jag längtade. Barn går ju skola och "jobbar" runt 6-8 timmar om dagen precis som sina föräldrar, så jag tänker då låta mina barn "vila" då de är hemma. Sen kanske satsa på ett eller två intressen som de vill ägna sig åt- för att de vill det :D Men jag är glad att jag fick pröva det mesta :D Även om det slutade med att tex du var den som lärde mig och Josefin att simma på Hamnviken efter ett år på simskolan ;) Då fick jag ju iallafall prova en massa innan all min tid togs i anspråk av hästarna under min tonår :) Jag var bland de bästa i min klass på att simma när jag väl lärde mig det ;) -Det enda som saknades i repertoaren var att jag fick gå nån kampsport och kanske scouterna ;) Jag är tacksam att jag inte blev ännu en fotboll eller "friidtrott"-unge, även om jag var småsugen på hockey-. Kram!

Gunsan

31 Jan 2010 19:38

Ja det kan man kalla prestationsångest.... på din dotters bekostnad. Fy så de kan bli...tur att hon satte stopp för dina griller. :-) Och hon verkar inte tagit nån skada om man läser hennes kommentar. Bara fått en stor skopa med sunt förnuft!! Kram

Kommentera

Publiceras ej