Skönt med helg och ledighet och ett stort pluss är den sköna varma solen som lyser från en klarblå himmel. Bara det gör att man känner sig på ett betydligt bättre humör. Sedan gjorde ju gymbesöket igår sitt till. Det får mig verkligen att rensa huvudet på dumma idiotiska mörka tankar.
Träffade en trevlig kvinna där på gymmet igår som jag kom i samspråk med. Tycks komma i samspråk med en hel del där. Kommer att tänka på det där som mina barn brukade undra då de var små ,"Men mamma, känner du alla vi träffar?"
Herregud, man kan väl inte vara tyst som en mussla eller? =D
Men det fanns faktiskt en tid då jag inte pratade så mycket just på grund av att jag var så himla blyg, men det har jag tagit igen med råge som vuxen. Gillar att prata och ibland kanske det kan bli lite väl mycket. Men visst, nog finns det fortfarande vissa situationer som man fortfarande kan gå och fasa för att prata vid, men det är ett fåtal.
Då jag såg youtubeklippet på Fb som jag nu lagt in här, med hästen och den lilla flickan, kom jag att tänka på dotterns nordis Uross, som kom att bli hela familjens kelgris och älskad just för att han var så go med människor. Han älskade verkligen människor och älskade att vara i närheten om han bara fick chansen. Om han så befann sig hur långt borta som helst i hagen med en massa hästkompisar så var det alltid han som kom först då man visslade eller ropade.
Uross, han blev familjemedlem hos oss en påsk för cirka sjutton år sedan. Han köpte vi av en tjej i Ulatti och bara det har en egen historia som jag får berätta om en annan gång. Nu tänkte jag berätta om då vi upptäckte eller snarare mitt X fick upp ögonen för vilken pratmakare Uross egentligen var. Senare förstod vi även att han var en väldigt social häst också.
Den här våren samma år som Uross kom in i vårt liv hade jag fått problem med kopplingen i min bil. Mitt X skulle byta ut lamellerna på den, vilket jag förstår eller fick lära mig då, inte var den enklaste sak att göra. Han pallade upp bilen ute på gårdsplan och började med sitt mekande. Till saken hör att X:et då någonting gick fel gärna svor och domederade så det bara osade och ingen kunde undgå att höra att han var både arg och irriterad. Vilket han också var nu.
Jag tyckte aldrig om då han lät så där och blev fort irriterad på det och tänkte minsan tala om det för honom då han kom in. Efter ungefär en timme så kom han in skrattandes och bad mig komma ut. Lite irriterad var jag på honom än eftersom jag hade hört hans svordomar och sa till honom att "lägga av med det". Men han sa att jag var tvungen att komma ut en sväng. Vi gick ut och där i den lilla hagen utanför stallet stod Uross och tittade mot oss nyfiket med spetsade öron.
X:et bad mig vänta och se där jag stod, medans han gick till bilen och kröp ned under den, allt under överinseende av Uross. Sedan började mitt X svära som den värsta borstbindaren. Jag tänkte just säga till åt honom att låta bli med det då Uross började smågnägga. Varje gång mitt X svor till så svarade Uross.
Då X:et kom fram underifån bilen gnäggade Uross igen, precis som om han var glad att han kom fram igen. X:et berättade då att Uross hade stått där från det han börjat med bilen till nu och det var minst en timme han hade varit ute då och att varje gång han hade svurit hade Uross svarat honom. Först hade X:et trott att det var något fel med hästen och hade stigit upp för att kolla till honom, men då hade Uross gnäggat så glatt till honom. Precis som om att han sa "Hej vad kul att du är här!"
Så kom det att vara under många år att varje gång man var ute och gjorde något ute på gården fanns han alltid där i närheten och tittade och pratade. Var jag ute i hagen och skottade skit kom han gärna och lade sin mjuka mule på axeln och småpratade med en precis som om han ville säga "att nu behöver väl du ta en liten pratpaus". Dessa små stunder av småprat var något av många andra saker jag saknade väldigt mycket den dag han fick åka upp till hästhimlen.
Även mitt X som egentligen inte från början gillade riktigt det här med hästar, lärde sig att verkligen tycka om honom och saknaden hos hela familjen var väldigt stor då Uross inte längre fanns hos oss. För Uross var och blev för oss en speciell häst som verkligen älskade och litade på oss människor han hade runt sig.
Här är det en som saknade honom.
Hans flickvän och sambo Natazja.
Hoppas kunna lägga ut någon bild på Uross längre fram för han var en stilig valack... som tål att tittas på.
Ha en härligt skön lördag!
puss & kram ♥♥
8 kommentarer
Lilla hjärtat
12 Mar 2011 12:03
Prata är du väldigt bra på, ibland svårt och få ett ord mellan dina meningar. L Kram
AC
12 Mar 2011 12:16
Jag brukar ha den känslan efteråt då vi pratat att jag bara hört min röst =D
Kram
Lise-Lotte
12 Mar 2011 12:28
Men vilken fin berättelse!! Blev nästan lite tårögd! Kram <3
AC
12 Mar 2011 12:35
Blev det själv då jag skrev. Saknaden och sorgen var väldigt stor då vi var tvungna att skicka honom till de evigt gröna ängarna.
Kram <3
ulrika
12 Mar 2011 19:17
blev ju oxå litte tårögd - fint skrivet - kram
Gunsan
12 Mar 2011 20:49
Åh! Som vanligt så känner jag igen mej. Får ofta höra...Känner du alla ? Och jag tror oxå vi tar igen vår "tysta" tid....vi har ju så mycket att säja.Hahaha... Sorgen efter ett älskat husdjur är stor,men dom har en egen plats i våra hjärtan :-) tack för ett underbart inlägg. Kram <3
AC
13 Mar 2011 00:24
Tack Ulrika!
Kram
AC
13 Mar 2011 00:52
Vi är så lika i så mycket Gunsan så det förvånar inte mig heller =)
Tack för det, har tänkt mycket på just Uross och velat skriva om honom eftersom han har en stor plats i mitt hjärta =) och det kändes lite extra att skriva om honom.
Kram <3
Kommentera