Fy vad kallt det var. Solskenet som var så vackert lurade mig riktigt idag. Trodde det var varmare än det var, men en promenad på nästan två timmar blev det. Jag hade med mig kameran och ett tag trodde jag att jag skulle få den där hackspetten på bild som lurat mig ett tag. Precis då jag knäppte till så var den ... borta! Den hade gömt sig på andra sidan stammen och kom inte fram fastän jag stod en bra stund och försökte vänta ut den. Iskall hann jag bli om mina händer, så till den grad att jag inte trodde jag inte hade några fingrar kvar. 



Några av alla de foton jag tog i dag på min promenad

Jag trodde att jag även skulle få se ett par hästar stå lungt och tugga på sitt hö i hagen, men inte. Inte ett spår syntes av hästarna. Kan de ha hästarna inne på dagarna, hela dagarna. Låter konstigt i mina öron. Men spår av att det finns hästar här såg jag efter vägen som var full av deras spår och annat som hästar brukar lämna efter sig. Tror att jag börjat få lite hästabstinens, är ju så länge sedan jag träffade eller red på Natazja. Och "vete sjutton" om jag hinner göra det under sportlovet, men till sommaren ... 

Natazja är ju min och dotterns fjording som vi köpte för nästan 15 år sedan. Känns helt otroligt att det är så längesedan. Vart har åren försvunnit? Men både jag och döttrarna har haft många roliga stunder med Natazja, ska jag vara ärlig är det väl äldsta dottern som höll på med henne mest. Att hon bara orkade med att ha hand om två hästar och samtidigt sköta skolan. I dag så här i efterhand så förstår jag vilket j-la jobb hon hade, men hon älskade ju dem.

Båda våra hästar, Uross, vår älskade och saknade nordsvensk och Natazja, fjordingen har gett oss många minnesvärda stunder som jag nog kommer att berätta om lite då och då. Jag har ju redan berättat om Natazjas besök på vår altan i ett tidigare inlägg. Idag tänkte jag berätta om en lördagsmorgon ...

... då jag satt och drack mitt morgonkaffe i godan ro vid köksbordet. Ingen annan hade stigit upp än, ute lyste solen och våren var på väg. Det hade börjat komma upp lite grönt gräs vid dikeskanterna, men fortfarande var träden kala och det fanns bitvis snö kvar på marken. 

Radion spelade i bakgrunden och jag satt och läste tidingen. Det var så där lugnt och skönt som det bara var den stunden på morgnarna och jag älskade det. Lugnet och tystnaden innan någon annan stigit upp.

  
Två skisser på Natazja ♥ som min dotter ♥ gjort
( Hoppas att det inte gjorde något att jag lånade dem)

I ögonvrån ser jag något röra sig på vår infart. Hm ... lite tidigt på morgonen för att det skulle vara någon på väg hem till oss tänkte jag och fortsatte läsa. Hörde att det var väldigt livat i stallet och funderade på om det var dottern som var i stallet för att släppa ut hästarna. Jag tittade upp och vad ser jag ...

Det var som om mina ögon uppförde sig som det man brukar se på tecknade filmer då ögonen far ut och in i ögonhålorna. Just precis så kändes det.

- EN HÄST, ropade eller mest troligen skrek jag och stirrade på hästen som kom promenerandes in på gården nosandes på våra syrener som om det var något hon gjorde varje dag.

- EN HÄST ÄR PÅ VÅRAN GÅRD, fortsatte jag att ropa fastän jag redan vid det första utropet fått alla att vakna till. Då "tjugofemöringen fallit ned" och jag faktiskt fattade att det var vår Natazja som stod där utanför fick jag fart. Eller fart och fart, jag rusade nog mest omkring och hittade absolut ingenting av det jag skulle ha. Dottern hann ut före mig och satte in henne in i hagen samtidigt som hon släppte ut Uross, stackarn som hade fört sådant liv och vi hade inte fattat något.

Om Natazja som i vanliga fall kallades vår "gräddbakelse" kunde man nog också kallat henne fröken Houdini, för hon var duktig på att kränga sig ut både från stallet och hagen. Men som tur är eller var våra hästar väldigt hemkära och gick inte alltför långt bort då det någon gång hände.

Den här morgonen hade Natazja tagit sig ut ur stallet "fel väg" och gått över vägen och smaskat lite på det gröna gräset som kommit sig upp vid dikeskanten. Vi kunde följa hennes fotspår från stallet ut på vägen i leran och snön som låg kvar på marken.

Tur i oturen att ingen bil eller långtradare hade kommit då,  för vi bodde vid en väldigt trafikerad väg. En av grannarna påstod att i genomsnitt passerade det en långtradare vårat hus ungefär var tionde minut.

Så visst hade vi tur!

Kram ♥

6 kommentarer

Gunsan

19 Feb 2011 22:53

En del hästar är finurliga..ja inte bara hästar,utan andra djur med :-) Jag är själv ingen hästmänniska, men jag kan sakna min dotters sista häst. Han va underbar <3. Vi får hoppas att du får tillfälle att om inte rida så iaf...lite närkontakt m nån pålle. Kram <3

AC

20 Feb 2011 12:28

Ja, hästar är härliga djur. Kommer att berätta senare om Uross som jag har och hade ett speciellt gott öga till. En stor människokärlek hade han till de som var nere på marken =)

Kram <3

Tina

21 Feb 2011 09:23

Hästar är jättevackra djur. Men jag är tyvärr livrädd för dom :(

Önskar att jag hade vågat rida. Ser härligt ut i skogen.

Kram

Dottern

21 Feb 2011 17:50

haha..:D Uross, är vår älskling som man saknar stort, fortfarande fast det snart är tio år som gått sedan han for till trappalanda. Mamma; vi har ägt Tazza i över 15 år! :) Tror det blir 16 den här sommaren. vi köpte henne sommaren 1995, när hon var nyfyllda 5år ;) Det är okej med bilderna, de är ju ritade till dig! Men Tazza är en...filur som inte lämnar många oberörda- för sin envishet, intelligens, tjurighet och list - väl förklädd i en otroligt söt och lite vilseledande ponny-skrud :P Den hästen har hittat på mycket fuffens.

AC

21 Feb 2011 18:32

Visst är de Tina. Vackra och ståtliga =)

Själv är jag väl inte heller helt orädd, går ju inte fram och klappar vilken häst som helst och allra minst rida. ;D

Det är faktiskt ganska fint runt omkring här, inte alls så olikt som det är där uppöver, kanske därför att jag ändå trivs så pass bra här =)

Kram <3

AC

21 Feb 2011 18:37

Saknar honom jättemycket, fastän det är så längesedan så känns det i alla fall inte att det är så länge sedan jag stod där i stallet och tog adjö av honom och han la sin mjuka mule på min axel.Jag tror att han visste...

Natazja, hon är som hon blev =) Kan sakna henne jättemycket ibland och ha väldigt dåligt samvete för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta till fodervärden. Men inga nyheter kan väl aldrig vara dåliga nyheter. Ska ringa henne någon av dagarna.

Puss & kram

Kommentera

Publiceras ej