Vilket härligt väder vi har haft idag, fastän solen inte tittat fram så fick man ändå vårkänslor av att höra takdroppet. Det var riktigt varmt och skönt och inte en endaste vindpust kunde jag känna, så det var en riktigt njutbar promenad därför passade jag på att ta en extra lång sväng.
Hörde på nyheterna att de varnade för halka ikväll så man får väl hoppas på att de som inte behöver åka ut på vägarna håller sig hemma.
När jag hörde att de varnade för halkan och sa att de som måste ut på vägarna skulle ta det lugnt, kom jag att tänka på då jag och mitt X hade flyttat till Öjebyn i början av 80-talet. Jag hade fått anställning inom hemtjänsten med bil. Då kunde man inte välja om man skulle vara eller inte vara ute på vägarna. De äldre behövde sin dagliga tillsyn oavsett väder och vind.
Att jag fick anställning inom hemtjänsten med bil var verkligen tur för mig, för då blev jag tvingad att köra bil för att ta mig till de äldre som bodde runt om i kommunen. Jag hade sommaren före flytten till Öjebyn voltat av vägen med vår nya bil. 7 varv rakt in i skogen. Av bilen blev det bara skrot, gick varken att laga eller fixa till den efter det. Alla sa att jag och min dotter hade haft änglavakt eftersom vi inte blev skadade. Jag fick endast en fruktansvärd huvudvärk på natten, troligen hjärnskakning. Efter det vägrade jag i sten att köra bil och var fruktansvärd att ha som passagerare i bilen. Då jag hörde grusknastret från vägen då jag satt i bilen blev jag alldeles panikslagen och skrek utöver mig.
Ni kan ju tänka er mig då, ute på vägarna, krypkörandes i knappt 30 km/h i början då jag började jobba inom hemtjänsten. Jag var alldeles kallsvettig då jag kom fram dit jag skulle men det var bra för allteftersom veckorna gick började jag öka farten så smått och innan vintern kom var jag uppe i 50 km/h.
Men under alla dessa veckor fanns det ju även andra bilister utefter vägarna och de var minsann inte så glada då de hamnade bakom mig och det har jag full förståelse för idag. Jag körde alltid mitt på vägen och var livrädd för att hamna på vägkanten där gruset låg. Har aldrig haft så många bilar som tutade åt mig som under den tiden och för att inte tala om alla arga och ilskna blickar.
När vintern kom fortsatte jag att köra och fakttum är att det blev betydligt mycket bättre eftersom det inte fanns något grus som knastrade. Veckorna blev till månader och jag blev modigare och modigare och tänkte och drömde inte lika mycket om bilolyckan. Men man har väl alltid det omedvetet inom sig.
En dag, ungefär den här tiden på året, hade de varnat för halt väglag på radions morgonnyheter och sagt att man skulle ta det extra lugnt på vägarna. Vilket jag också gjorde. Efter jobbet åkte jag till affären, behövde handla hem lite matvaror och tänkte passa på att göra det innan jag hämtade dottern från dagmamman.
Jag svängde in på vägen mot affären och kände plötsligt hur bilen bara gled iväg och jag fick panik och bara skrek. Långt borta hörde jag en biltuta och jag hann tänka att nu, nu var det färdigt med mig och jag skulle aldrig mer få se min lilla dotter igen.
Jag knep igen ögonen och så kände jag dunsen då bilen for in i snödrivan.
Blev sittandes så ett tag, vet inte hur länge. Efter en stund, som kändes som evigheter, hörde jag att någon knackade på min sidoruta och försöker öppna bildörren. Då jag öppnade ögonen och tittade upp stod det en man utanför min bil som oroligt undrade hur det var med mig och frågade om jag hade skadat mig. Då han såg att det inte var någon fara med mig sa han att han trodde nog att det räckte med tutandet. Först då upptäckte jag att det var jag som satt och tutade.
Mannen erbjöd sig att hjälpa mig att få upp bilen från diket. Han såg nog att jag var mer eller mindre i ett chocktillstånd och sa att det inte verkade vara någon fara varken med bilen eller med mig men om jag ville skulle han kunna fixa så att någon körde bilen hem åt mig och om jag ville även besöka vårdcentralen.
Jag kände mig jättefånig då jag klev ur bilen och upptäckte att jag bara hade kört ner en bit i vägdiket. Men mannen och några andra män som hade dykt upp hjälptes åt att få upp bilen på vägen. Tackade dem för hjälpen och sa att jag nog skulle klara mig.
Körde bilen direkt hem i ungefär 20 km/h och storgrät hela vägen hem och hade helt glömt bort att jag hade varit på väg till affären. Jag ringde till dagmamman och berättade vad som hade hänt. Dotterns dagmamma tyckte att jag skulle gå och vila mig en stund, så skulle hennes man och hon komma senare med min dotter. Vilket de också gjorde, dessutom hade de varit förbi affären och handlat lite matvaror åt mig. Tala om att man hade änglar omkring sig.
Var tvungen att sjukskriva mig i några dagar, fick en fruktansvärd huvudvärk. Då mitt X kom hem på fredagen, han brukade ibland jobba borta på annat håll, så tvingade han mig ut och köra bil. Om han inte hade gjort det hade jag nog aldrig mer satt mig bakom en ratt.
Det om något är jag honom evigt tacksam för.
Godnattkram!
Kommentera