Ambivalentabloggen

Idag hade jag tänkt mig ut på rean som pågår men det är ett skitväder ute som heter duga. På morgonen när jag vaknade var det nästan som om det regnade ute och så blåste det. Nu snöar och blåser det och snön verkar vara både blöt och tung. Sån där snö som man bara älskade då man var barn för då kunde man både ha snöbollskrig och bygga både snökojor och snölyktor.

Men det var då det, jag kommer också ihåg tider då man som vuxen förbannade sådan här snö. Det var då man var tvungen att stiga upp i jättegod tid för att försöka få bort blöt, tung snö från både bil och uppfart för att kunna ta sig ut till både skola och arbete. Men nu behöver jag inte bekymra mig om sådant eftersom jag bor i lägenhet, men tycker bara att det inte alltid är så roligt att vara i farten vid sådant här väder. Och eftersom jag kan och inte egentligen är tvungen att gå ut väljer jag att avvakta med att gå ut.

Jag har tänkt mycket på vad jag skulle vilja skriva om i min blogg idag, har så många uppslag men vet inte vad jag ska börja med. Är lite rädd att det kan bli lite rörigt när tankarna inte riktigt vill lägga sig så man kan hitta den där röda tråden någonstans i sin tankegång.





Det som har upptagit mina tankar mycket just i dagarna är längtan och har väl mer eller mindre att jag göra med att jag längtar så efter att få träffa mitt barnbarn. För att inte tala om BeA, fy vad jag längtar efter att han ska komma och har redan börjat räkna timmarna. Konstigt!!! Helt plötsligt går klockorna i ultrarapid!

Hur mycket har man inte i sina dagar alltid längtat efter något eller någon. När man väntade sina barn, vilken förväntansfull längtan och väntan man hade efter att de skulle komma. Glädjen när man då äntligen fick hålla dem i sin famn går inte att i ord beskriva. De stunderna är för alltid inristade i mitt hjärta. 

Ibland kan längtan vara tillbaka till tider som flytt och ibland är den riktad framåt, mot framtiden. Det har funnits tider och perioder i mitt liv då min längtan mer eller mindre riktades bakåt i tiden i stället för framåt bara för att man skulle orka med det liv man levde. Man överlevde så att säga genom sina minnen av längtan efter något som hade varit. Och frågan man då ställde sig ofta var " Om man verkligen hade gjort rätt. Var det så här det skulle vara? Finns det verkligen ingenting mer?" 

I dag lever jag mer i nuet. Det som har varit, har varit. Vem vill leva i dåtid, om man kan leva i nutid? Inte jag i varje fall som jag känner mig nu och med den man jag har kär! Jag tycker man kan säga att min längtan har blivit mer positiv, med andra ord mer framåtriktad.

Jag ser mer möjligheter där längtan finns än att jag faller ner i någon slags törnrosasömn med drömmar om och av längtan till gamla minnen om det som varit och aldrig kan bli mer än det det var.  Som ni mina kära läsare allt eftersom kommer att få ta del av. I alla fall en del av dem.

Ha en bra Annandag Jul

Kram

 Visst är han något att längta till ;-)